Åmål´s Blues Fest blev en succé i år

Det var ett solig och varmt Åmål som mötte oss under den här blueshelgen 12-15 juli. Med som vanligt start redan på torsdagen med invigning inne på Kulturmagasinet (Gamla Kyrkan). I år var det 27;e sommaren det bjöds på bluesfestival i Dalslands härliga lilla stad.

Kirk Fletcher stod för den för mig bästa blueskonserten i Åmål 2018

Själv jobbade jag  som konferncier inne på Kulturmagasinet fredag-söndag och förde egentigen inga anteckningar alls över låtar eller annat under hela festivalen. Men för att ha som minnesanteckningar i framtiden kommer här lite om det jag såg och hörde.

Fredagen därinne i värmen inleddes med enmannabandet Old Kerry McKee, en göteborgare numera boende i västgötska Larv. Inspirerad av Daniel Norgren ger han oss en egensinnig Americana-blues med gitarr och trumma och har en kul gimmick att mellan byten av instrument spelar han upp raspiga vinylskivor för publiken.

Jag och Old Kerry McKee 13 juli-18

Därefter Harry Banks Band vars rutinerade sångare/gitarrist Harry spelat på varje festival i Åmål sedan 1996. I bandet Johan Johansson på keyboards, Stefan Bellnäs på bas och Fredrik Hamrå på trummor.

De har en ny CD ute Pull Together, med tre egna låtar av Harry och bl.a två av R.L. Burnside och två Bob Dylan-låtar.

Med Jesper Theis backstage

Dessa följdes av danske Jesper Theis, ännu en ensam man på scen. Hans instrument är dobron och han körde en hel del eget men också gamla old-timey blueslåtar av bl.a Robert Johnson. Ruskigt skicklig på sitt instrument och denne nu 33 årige f.d läraren bor sedan ett tag i Barcelona men ses ofta på festivaler i Skandinavien.

Jesper Theis i Kulturmagasinet 13 juli-18

Fat Bull var sista act på eftermiddagen och nu blev det fartfylld Chicagoblues och soul. Sångaren Claes Kihlberg hade samlat ett fint gäng bakom sig i form av Tony Borg på gitarr, Daniel Karlsson på keyboards, Klas Dannäs på bas, Stefan Seger på munspel och Love Melin på trummor.

Fat Bull med band 13 juli-18

Fredagen nere på bluesterminalen började för min del med Spoonful of Blues. Det jag hörde av det norska bandet var skön rhythm & blues med bra sångare i Jostein Forsberg och en fin gitarrist i Morten Omlid.

Spoonful Of Blues i Åmål 13 juli-18

Lagom till Roffe Wikström hade det kommit en stor publik och det rapporterades senare om att cirka 2 750 personer varit inne vid 20-tiden. Roffe sitter numera genom hela sitt set, men har kraften i sitt framträdande ändå och framförallt låtarna. En enrom skatt egna låtar och att skriva så bra låtar på svenska är han ju helt unik med.

Roffe berättade från scen att han och basisten Tommy Cassemar nu hade spelat ihop nästan på dagen i 40 år. Första spelningen hade varit på Smålands Nation i Göteborg i juli 1978. De är också tighta värre de två och i övrigt bestod bandet av Bernt Andersson på keyboards och Peter Kohronen på trummor. Kunde ju bara bli bra och publiken gillade det skarpt.

Ten Years After i Åmål 13 juli-18

Ten Years After skulle ha kommit med två originalmedlemmar i trummisen Ric Lee och keyboardisten Chick Churchill, men den senare uteblev p.g a. sjukdom, Nu fick vi dem som en trio där unge sångaren och gitarristen Marcus Bonfanti och rutinerade basisten Colin Hodgkinson kompletterade Ric som hade festivalens mest storslagna trumset.

Efter några riviga öppningslåtar som t.ex Hear Me Calling gick Ric efter 20 minuter ned och satte sig i mitt emellan Colin och Marcus och nu blev det ett set med tre äldre låtar ur som Ric sade ”den skatt av låtar som Mr. Alvin Lee försåg oss med”. Portable People  och Don´t Want Your Woman från debutalbumet från 1967 var två av dem.

Ric Lee och Marcus Bonfanti i Åmål 13 juli-18

Det här var himla bra del i konserten och ramade in det mer ösiga. Marcus Bonfanti är en bra sångare och Hodgkinsons bas var långt framme i ljudbilden. Ruskigt skicklig basist. Mot slutet förstås låten vi minns från Woodstock-festivalen I´m Going Home.

Hungy John, Lisa Lystam och Robban Hagnäs

Nordic Blues Puls var namnet på nästa act. Det var finska Wentus Blues Band som fick 90 minuter och hade fyra gäster. Lisa Lystam, finska sångerskan Emilia Sisco, norske munspelaren Hungry John och isländske gitarristen/sångaren Halldor ”Blue Ice” Bragason. Detta blev oerhört lyckat.

Wentus-killarna är vana att kompa andra och kanske framförallt lyste Lisa Lystam i sina nummer. Emilia var bra i sina soullåtar. Tonen i Bragasons gitarr var härlig. Hungry John var en skön lirare från Bergen och han fanns på scen större delen av showen.

Lördagen på Kulturmagasinet började med göteborgarna Det Blev Handgemäng med Bror Gunnar Jansson och Christoffer Johansson på sång/gitarr, Elin Engberg på ståbas och Love Meyerson på trummor. Egna låtar i gammal rootstradition.

Det Blev Handgemäng

Efter dem premiär för en ny konstellation med duon Svante Sjöblom och Göran Svenningsson. Båda säkra instrumentalister förstås. Med musik från pre-war traditionen. Mest Svante på sång men även Göran hade en del sångnummer, Minns särskilt en fin version av Hard Times från Svante där han gick in i låten alldeles extra. De sista 20 minuterna av timmen de hade gästades de av amerikanerna Hook Herrera på munspel och Bert Deivert på mandolin. Stort jubel bland publiken i slutnumret Will The Circle Be Unbroken.

Bert Deivert, Hook Herrera, Svante Sjöblom och Göran SVenningsson.
Göran Svenningsson och Svante Sjöblom

Sist hördes Harry Banks Band återigen där nu basisten hade bytts sedan gårdagen och nu fick vi istället njuta av Åmål egne stjärnbasist Ronny Eriksson.

Blues Pills 14 juli-18 i Åmål

Nere på terminalen började lördagen för min del med Corey Harris och Hook Herrera, På det festvialens huvudnamn Blues Pills som gjorde sin första spelning för i år. Tungt rocksound bakom Elin Larsson. Hon är ju en scenpersonlighet med utstrålning och bandets gitarrist Dorian Sorriaux bra. Lite av Led Zeppelin-stuk på en del låtar. Tyvärr låg en bas på för högt och Elin hördes inte i det grötiga soundet. Enda gången som ljudmixarna inte fick till det under hela festivalen. De har egna låtar förutom Somebody To Love som också gav allra bäst respons.

Elin Larsson i Blues Pills

Åmåls årliga Blues Award- förutom äran också med en check på 8 000 kronor – gick till en rejält överraskad Göran Svenningsson, som också som så ofta förr var konferencier på terminalen. Kul verkligen!!

Åmåls Bluesförenings ordförande Christer Nilsson och en glad Göran Svenningsson

Sedan kom de två stora höjdpunkterna för min del under helge. Jeff Jensen Band från Memphis fick spela i 90 minuter och det var passande då det var ett varierat set. En trio med Bill Ruffino på bas och David Green på trummor.

Jeff Jensen
Jeff Jensen Band

Jeff Jensen hade också en verkligt bra publikkontakt. Eget material fram till sista låt där han hyllade Memphis store son Elvis Presley med en grym version av Burning Love.

Jeff Jensen och jag

Därefter ruskigt skicklige 42-årige gitarristen/sångaren Kirk Fletcher från Kalifornien. Han hade med sig Matt Brown på trummor och Jonny Henderson på orgel.

Kirk Fletcher 14 juli-18

Jag har sett Kirk på Nefertiti 2009 och i Åmål på festivalen 2010 och visste att han var bra. Men oj så skicklig han blivit. Det var så själfyllt hans spel, äkta bluesgitarr i lite stil med Freddie King. Plus att sättningen var så rätt med Hendersons orgelspel flitigt i ljudbilden.

Jonny Henderson viktig i Kirk Fletchers band

Kirk gjorde flera låtar från kommande album, flera instrumentala , bl.a en han döpt till Duprre som hyllning till bluesgitarristen Cornell Dupree (1942-2011).

Jag avslutade med tjugo minuter av Rich Harper Band, som lät verkligt bra i bl. a en J. J. Cale-låt men också egna. Rich har varit här förr och har sin publik, faktiskt var nog ca 300 personer kvar trots att han inte gick på förrän 00.40.

Rich Harper Band Åmål 14 juli-18

Söndagen i kyrkan gick som vanligt med viss gospeltema. Mest på öppningsbandet, relativt nybildade göteborgsbandet Sign Of the Judgment, vilka var samma medlemmar som i Det Blev Handgemäng (se ovan), Men här i enbart gospellåtar från 20-30 talet. Deras 45 minuter blev verkligt bejublade.

Sofie Reed i en ny konstellation kom härnäst, Sofie som nu spelat på festivalen sedan 2014 med ett års undantag. Hon är stor publikfavorit och hade nu med sig violinsten Anne Harris från Chicago som vi såg i Åmål 2014 i Otis Taylors band. Samt basisten Mark Haynes från Minnesota. Det var spelglädje dem emellan och de blev lite av publikfavoriter redan när de inledde nere vid termnalen på lördagen.

Anne Harris, Sofie Reed och Mark Haynes i Kulturmagasinet 15 juli-18
Sofie Reed med sin dulcimer backstage Kulturterminalen 15 juli-18
Anne Harris och Sofie Reed i Kulturmagasinet 15 juli-18

Allra sist Corey Harris och Hook Herrera en hel timma. En njutning.

Corey Harris och Hook Herrera i Kulturmagasinet 15 juli-18
Bert Deivert lär mig spela mandolin
Med Hook Herrera backstage Kulturmagasinet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *