Trollhättan jazz- och bluesfestival inne på tredje året – Helgen 26-27 oktober 2018

För tredje året arrangerades Trolhättan jazz-och bluesfestival i Folkets Hus Kulturhuset på Kungsgatan helgen 26-27 oktober. På fredagen var det absoluta toppnamnet Knut Reiersrud Band. En imponerande timme från vad jag räknar som Nordens främste bluesman.

Knuts varierade spel på den långa slutlåten var något alldeles extra. Publiken hänförd. Vilken gitarrist han är och äntligen fick jag se och höra honom med eget band och dessutom stående till skillnad från vid spelningarna ihop med Eric Bibb och Ale Möller.

Ett tight band bakom Knut bestående av David Wallumröd på klaviatur, Bjørn Holm på gitarr, Nikolai Ellertsen, bas och Andreas Bye, trummor. Bland låtar Borrowed Time, Something On My Mind. Voodoo Without Killing Chicken, Weakness (Is A Thing Called Love) och härliga Sacred Mama med fett orgelsound från Wallumröd.

Ellen Andrea Wang trio var nästa norska act. Suveränt även det. Hörde henne så sent som i våras nere på Nefertiti och var stark även då, men på denna scen den fina Hebeteatern var det än bättre.

Ellen har det mesta för än större berömmelse. Inklusive att hon har bra låtar. Många av dem från senaste albumet Blank Out. Eget material. Missade första halvan av hennes timme men vill nu gärna få en tredje konsert med dem snarast möjligt. Hon hade i sin trio med sig Andreas Ulvo på piano/synth och Erland Dahlen på trummor/percussion.

Fredagen avslutades med Kyla Brox Band från Manchester i deras bara andra Sverigespelning nånsin. Den första var givetvis på Sveriges äldsta och bästa bluesfestival i Åmål 201. Ny trummis sedan sist .

En fin timme med eget material fram till allra sista låt, i ett par låtar spelade Kyla flöjt. Hon är säker Kyla med en känsla för såväl soul som blues och samspelet med sin make Donny Bromeley på basen är förstås extra starkt efter alla år de spelat ihop. Paul Farr var lyhörd gitarrist och på  trummor fanns Mark Warburton.

Såg även som första akt Anna Lundqvist Quintet med gitarristen Krister Jonsson. Anna kör ordlös sång på sin senaste skiva Mewe och det mesta under hennes  55 minuter var från den. Men vi fick också några låtar med vanlig sång från tidigare album. Blir intressant att följa henne framöver. Krsiter Jonsson ingår inte i kvintetten utan gästade. Han hade varit Annas gästlärare i Skurup. En skickig  gitarrist.

Anna Lundqvist
Krister Jonsson

Till lördagen kom jag lagom till andra halvan av norske saxofonisten Marius Neset och hans Quintet. I bandet ingick pianisten Ivo Neame och trumslagaren Anton Eger båda hemmahörande i den Londonbaserade gruppen Pronesis. Basisten Conor Chaplin och den mycket uppmärksammade vibrafonisten Jim Hart utgör de resterande delarna av kvintetten.

Marius Neset
 
Jim Hart
Ett oerhört kompetent band och det var väldigt synd att jag inte kunde se hela deras konsert. Ett måste nästa gång de kommer i min närhet.
 
Till den mindre barscenen kom Sofie Reed, Anne Harris och Russell Jackson. En svensk-amerikansk konstellation som vi hoppas se mer av. Sofie som i år fyllt jämna 50 år  lämnade Sverige och Ludvika som 18-årig för USA, men har på senare år allt oftare framträtt här hemma.
 
Sofie har varit ett dragplåster på Åmåls Blues Fest under många år. Först som soloakt men i somras kom hon att framträda i trio ihop med Anne Harris på violin och Mark på bas,

Russell Jackson, var ny basist nu. En meriterad basist som startade sin karriär 1974 i Memphis. Två år senare flyttade han till Chicago och det var här som han verkligen etablerade sig på bluesscenen och arbetade med storheter som Otis Clay, Buddy Guy, Lucky Peterson, Charlie Musselwhite med flera.
 
Russell spelade också in och turnerade med Matt Murphy, Kenny Neal och Katie Webster. Sedan var han medlem i B.B. Kings band 1979-86 och finns med på flera av denne skivor. Han har därefter bott i Kanada och på senare tid även i Austin, men bodde numera i Houston berättade han för mig när jag kort efter giget berömde hans spel.
 
Anne Harris och Sofie Reed
 
Det var en koncentrerad timme med material från nytt album,men också en härlig Somliga går i trasiga skor med bara Sofie och Anne. Russell kom in först efter 10 minuter och höll verkligen enormt enormt hög klass. Kan Sofie hålla ihop den här konstellation är det given succé på riktigt stora scener framöver. Avslutande låt Red Hen var en publikfavorit. Sofies mellansnack också klockrent och uppfriskande.
 
 
Norske jazzbasisten Arild Andersen passade på att fylla 73 år under lördagen och befann sig på scen i Trollhättan med sin trio bestående av skotske saxofonisten Tommy Smith och italienske trummisen Paulo Vinaccia.

Imponerande högklassig jazz under en intensiv timma. Bättre kontrabasist inom jazzen än Arild Andersen är svår hitta. Han har varit en av de ledande europeiska musikerna i mer än 30 år och kom först fram som medlem av Jan Garbarek Quartet (67-73). Han har därefter bl.a gett ut cirka 20 album på ECM.

Jag mötte Arild kort efteråt och på min fråga när han kommer till Sverige härnäst blev svaret Nefertiti i februari. Något att rekommendera

 
Jag såg bara cirka 20 minuter av Eliel Lazo & The Cuban Funk Machine, ett kubanskt funkband baserat i Danmark som blandade afrokubansk musik med funk, blues och jazz. Det svängde rejält men här måste påpekas att det var väl lite folk inne de här bägge kvällarna. Kanske 300 personer fredagen och högst 350 lördagen. Väl framme vid detta svängiga kubanska band näst sist var vi kanske 200 personer kvar högst.

Eliel Lazo & The Cuban Funk Machine
 
Det var ett välmatat program som bjöds. Här är några akter jag missade; Louise Hoffsten, Franska Trion, amerikanska Lucy Woodward, Peter Asplund Aspiration och göteborgsbandet Hawk On Flight i en comeback.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *