Den 28;e upplagan av Åmåls Blues Fest inleddes för mig vad gäller bluesterminalen fredagen 12 juli med kanandensiske gitarristen JW Jones och hans trio. Skicklig gitarrist i rockbluesstil som blandade eget med klassiker från bl.a Howlin´ Wolf.
Ruf´s Blues Caravan är ett koncept tyska skivbolaget Ruf startade med redan 2005 för att lansera sina ny signingar. I år med tre kvinnor i fronten, blott 20-åriga Ally Venable från Kilgore, Texas på gitarr, finska sångerskan Ina Forsman och serbiska Katarina Pejak på keyboards/sång. Kompade gjorde Roger Innis bas och Elijah Owings trummor. Innis är den som varit kapellmästare för karavanen nu i många år.
De fick hela 90 minuter och det var en bra variation där först Pejak fick utrymme med några egna låtar, Ina Forsman kom därefter in och hon har blivit allt säkrare med åren. Hon var med i Åmåls senast 2016. Det verkliga esset var nog ändå Ally Venable som tog över mot slutet med några egna låtar samt en härlig lång Stevie Ray Vaughan-låt.
Därefter Marie Chain från Berlin som inledde med tre låtar solo i Elton John-stil. Hon fyllde på med med spanskt kompband och det var lite soul. blues och poprock blandat. Hennes andra Sverigespelning efter att tidigare spelat på Live at Heart-festivalen i Örebro nyligen.
På detta avslutade jag kvällen med kanadensaren Anthony Gomes. En tung trio med bluesrock av den tyngre skolan, Lite av Rory Gallagher eller Jimi Hendrix kanhända. Energin han utstrålade tog oss med storm. Anthonys gitarrspel fantastiskt men han hade också en stark röst. Därefter som sista akt Clas Yngströms Blue Devils, men den sena starten 00.30 gjorde att jag tvingades avstå denna konsert.
Lördagen den 13 juli nere i terminalen började jag med kanadensiska sångerskan Dawn Tyler Watson. Det var hennes första Sverigespelning och blev ett av de allra bästa inslagen i år. Fint band lett av meriterade gitarristen Ben Racine. Dawn med stor röst som behärskade blues, soul och gospel och var en scenpersonlighet.
Göteborgarna Mr. Bo & the Voodooers med sångerskan Lollo Gardtman stod på scen härnäst. En publiksuccé där de började med låtar ur pinfärskt album för bandet. De fick hela 90 minuter och efter precis halva tiden kom Lollo in.
Ett bra upplägg i en skön konsert och när Lollo sjöng var även en extra keyboardist bredvid organisten Bosse Hansson i form av Johan Johansson, Förutom Mr. Bo Carlsson himself som vanligt Lars Mellqvist på bas och Roger Mörck på trummor,
Vid 22.30 var tiden inne för den trio som prydde program och affisch Reverend Peyton´s Big Damn Band, Sångaren/gitarristen Josh “The Reverend” Peyton (född 1981) var en scensäker personlighet. Han bytte flitigt gitarrer och var enormt driven och hade en sprudlande energi. Med sig hade han hustrun Breezy Peyton på tvättbräda och trummisen Max Senteney. Det var hillbilly-blues i en stil vi inte alltför ofta får höra här i landet,
Baskery gjorde en succéspelning. Första gången i Åmål för systrarna Bondesson. Stella på bas, Greta på trummor/banjo och Sunniva på gitarr. Riktigt bra var med de många egna låtarna de har. De alternerar på sång och gör det bra alla tre som t.ex i denna festivalens kanske mest överraskande låt, en Bellman acapella.
De motsvarade mina och mångas höga förväntningar och det kan tyckas märkligt att de inte är mer kända i breda lager. De har ändå spelat tillsammans länge nu, först från 1999 som the Slaptones och sedan 2006 i denna triokonstellation. Efter en del år bosatta i USA kommer de nu att turnera i Sverige mer framöver och skall t.om gästa the Refreshments under en julturné i december.
Allra sist såg jag 20 minuter av norska Pristine som kunde påminna om fjolårets huvudnamn Blues Pills. Tuff rock.
Allt som allt var det visst 2 100 personer inne på fredagen och 2 400 på lördagen. En minskning med 500 personer jämfört med fjolåret.