Åmål´s Blues Fest med många toppar – 7-10 juli 2022

Sari Schorr

Det var en fantastisk helg med musik i Åmål i dagarna fyra för mig. Sällan har det varit så många utländska artister jag aldrig tidigare sett live. För flera av dem dessutom första Sverigespelningarna någonsin. På detta en elit av nordiska akter som ex. Thorbjörn Risager och Erja Lyytinen. Många videoklipp kan du se på mitt Instagram eller Facebook. Bra pubilkuppslutning med ca 2500 personer inne per kväll. Efterlängtad festival som ju tvingats göra upphåll i två år.

Erja Lyytinen

De två kvällarna inne i terminalen var förstås prio för min del. Fredagen började jag med Roffe Wikström. Han hade samma band som på Göteborg Blues Festival helgen innan. Tommy Cassemar på bas, Peter Kohronen på trummor och Bernt Andersson på keyboards/orgel.

Ett sammansvetsat gäng och även om den gode Wikström numera tvingas genomföra spelningarna sittande så är han ett säkert kort. Rösten är stark och gitarrspelet effektfullt. Vi fick under hans timma två låtar från fjolårets album Ballader och bröl; På andra sidan viken och Så skönt, så skönt. Dessa stod sig bra i mixen av hans vanliga repertoar.

Fredagens huvdakt var Devon Allman Project. Den nu i år 50-årige gitarristen och sångaren Devon Allman för sin pappa Gregg Allmans arv vidare med sin sydstatsrock med bluestoner.

Devon Allman

Till det sex man starka bandet tillkom två gästgitarrister. De meriterade Larry McCray och J. D. Simo. Det blev ett mäktigt sound när det sammantaget var fyra gitarrister på en gång. McCray och Simo fick varsitt eget nummer.

Larry McCray, Devon Allman och J. D. Simo

Lite dåligt sångljud tyvärr. Devon ingen större sångare heller medan Larry nog inte fick ut sin sång som han är kapabel till på sin annars sköna låt Mr. Easy. Bandet nådde kanske inte helt upp till de stora förväntningarna. Bra rock var det förvisso och denna typ av större sydstatsrockband får vi sällan på svenska scener. De avslutade med kända Midnight Rider som ju var en av Allman Brothers Band största låtar. Innan dess också bl.a några andra kända låtar från pappans band som ex. Dreams. Tror nog det hade kunnat bli än bättre om de fått mer tid än dessa 55 minuterna.

Joanna Connor från Chicago och är en av modern blues främsta på sitt instrument. Fyller 60 år i augusti och är rutinerad som få, var verkligen en superb gitarrist. Snabb och med ett enormt tryck i sitt spel. Så säker och skön stil.

Joanna stod också för sången och i sitt band hade hon med sig Dan Souvigny på keyboards, Lawrence LaShone Calloway på bas och Jason Edwards på trummor. Dessa fick rikligt med utrymme för solon men det blev med tanke på det rätt överstryda ljudet lite för mycket till slut. Syntes på publiken som delvis troppade av efter hand. Stark öppning med Shake Your Moneymaker och vi fick också bl.a I Just Want To Make Love To You och Walkin´ Blues.

Lil´´ Jimmy Reed är den amerikanske bluesartist som varit i Åmål flest gånger. Han kom hit första gången 2002. Ikväll hade han med sig ett gäng musiker från Åmål och Göteborg. Jimmy Östlund på gitarr, sonen Albin Östlund på trummor, Klas Dannäs på bas och Daniel Karlsson på keyboards.

Den nu 84-årige Reed , rikitgt namn Leon Atkins, är en av de sista i sin generation som ännu levererar liveblues. Numera bosatt i Alabama turnerar han flitigt och skulle efter Åmål vidare till spelningar i Brasilien. Han gav oss riktigt bra old school blues vilket behövdes efter de tyngre akterna Allman och Connor innan. Bra sångare och gitarrist.

Lördagen började jag med Lisa Lystam Famiy Band. De har nytt album från ifjol och med det har de live blivit allt mer ett rockband. Mycket gitarrspel från Matte Gustafsson och Fredrik Karlsson.

Erja Lyytinen kom med samma band som i Göteborg förra helgen men nu fick hon en större scen och bättre ljud att arbeta med. En kanonshow som gick hem hos publiken.

Keith Dunn är en ameirkansk sångare och munspelare i gammal god bluestradition. Han har varit här flera gånger tidigare från 1999 men nu är det tio år sedan sist. Han bor numera i Rotterdam och hans musiker var från Tyskland och Belgien.

Errol Linton kom från London med sitt band och här såg jag bara de sista 20 minuterna. En skön stil där det var skön blandning av skarytmer och blues. Errol liksom basisten Lance Ross har Jamaikanska rötter.

Sari Schorr är en rivig sångerska från New York som var rena knockouten. Med sin gitarrist Ash Wilson och basist Mat Beable i fronten blev det en grym timma. Snyggt keyboardsspel av Bob Fridzema och stadig trummis var Roy Martin.

Sari har jämförts med Janis Joplin och det är inte helt fel. Hon hade helt enkelt en fantastiskt stark röst perfekt till denna bluesbaserade rock. Kunde närmast påminna om Paul Rodgers från Free och Bad Company. Hon är också invald i New York Blues Hall of Fame sedan 2015.

Hennes långa sugande Black Betty var en höjdare, liksom låtarna Demolition Man On och Ain´t Got No Money. Alla dessa från hennes album med det passande namnet A Force O Nature från 2016. Hennes senaste album är annars Live In Europe från 2020.

Sist ut var engelsmannen Aynsley Lister som kompades av ett sexmannaband från Vänersborg vid namn Wedgie. De hade spelat med Lister tidigare, bl.a i Göteborg 2019. En verkligt positiv upplevelse med den avspände Lister som var driven gitarrist och sjöng bra. Egna låtar samt en över sju minuter lång fin cover av Purple Rain.

På söndagen 10 juli var det två akter i Kulturmagasinet i det program som kallas Gospel & blues. Först fick vi en timma med Jenny Bohman Roots Revue. Ett program med enbart den redan 2010 avlidna Jennys kompositioner. Framförda av Ida Bang, Lisa Lystam och Tove Gustavsson med komp av sin pappa Kjell Gustavsson på trummor samt Lisa Lystams Famly Band-gitarristen Matte Gustafsson och Surjo Benigh på bas.

Sista akt för den här festivalen var Eric Bibb som så ofta nuförtiden kom ihop med den briljante gitarristen Christer Lyssarides. De kompletterar varandra så fint och det var en smått andäktig stämning i den gamla kyrkolokalen.

Erics fru Ulrika kom med på sång i några nummer. Bland höjdare där allt var smått fenomenalt fanns Bring Me A Little Water Sylvie, Going Down The Road Feeling Bad, With A Dollar In My Pocket, Going Down Slow, On My Way To Bamako och avslutande versionen av Rev. Gary Davis låt I Belong To The Band.

Möte med Lil´ Jimmy Reed utanför Stdshotellet i Åmål

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.