Det blev två intensiva kvällar i bluesterminalen för mig denna helg. Jag började fredagen 11 juli med norska stjärnskottet Adama Janlo. Oslo-sångerskan är ung och lovande och först nu ute på sin första egentliga turné. Förra året mottog hon Norsk Bluesunions Ung Artist-stipendiet på Notodden och släppte sin debut-EP Misaligned. Debutalbumet A Free Woman kommer i höst.
Adama kom med ett norskt band på fyra man och det var spännande konsert. Det var blues med soultouch. Bara egna låtar vad jag förstår. Bra var bl.a. senaste singeln Fool och Bloodline vilken var en hyllning till hennes nyligen bortgångna mormor från Gambia.
The Kokomo Kings kom med en riktig svängig rockabilly/blues. Gruppen bestod av av Martin Abrahamsson, sång/gitarr, Jonas Holmberg gitarr, Daniel Winerö trummor och Magnus Lanhsammar ståbas. Den senare hade skrivit alla låtarna de framförde på sin knappa timme.
Starkt material och med lite Chuck Berry i botten på många låtar blev det verkligt bra tryck.
Huvudakten på fredagen var Mud Morganfield, äldste son till Muddy Waters och uppväxt i Chicago där han föddes som Larry Morganfield 1954. Han började sin karriär först efter faderns död 1983 och kom med sitt första album 2008. Ett nytt som blir hans åttonde är på gång i september. För sitt album ihop med Kim Wilson; For Pops: A Tribute To Muddy Waters (2014) vann han en Blues Music Award.
I bandet fanns idel engelsmän; Paul Garner på gitarr, Steve “Wes” Weston på munspel, Ian Jennings på ståbas, Eric Ranzoni på keyboards och Brendan O´Neill på trummor. Alla toppmusiker med långa meritlistor.
Det var en riktig blueskonsert detta. Chicago-blues med förstås många låtar Muddy Waters låtskatt som I Just Want To Make Love To You, Hoochie Coochie Man, Baby Please Don´t Go och I Got My Mojo Working. Andra låtar att nämna var Short Dressed Woman och Caldonia.
På detta rockgitarristen och sångaren Anthony Gomes, född 1970 i Toronto, Kanada men sedan slutet av 1990-talet bosatt i USA, först Chicago senare även Nashville och numera med St. Louis, Missouri som bas. Han debuterade 1998 med Blues in Technicolor och har nu gett ut fjorton ytterligare album.
Gomes började hårt och hans rockmanér fick mig att tröttna helt redan efter 20 minuter. Det blev lite mer varierat och även bluesartat efter hand märkte jag efter att flyttat mig upp på läktaren 50 meter från scen. Men det var för sent, Minns att jag gillade hans konsert förra gången i Åmål 2019, men inte nu alls. Om det var för att det var två andra musiker honom eller mer troligt att min tolerans för hårdrock med sitt parodiska rörelsemönster blivit allt mindre.
Kan också konstatera att festivalens största publik fanns på Morganfields konsert med kanske 1 700 personer. Efter en halvtimme med Gomes hade ungefär hälften av dem lämnat terminalen. En verklig felbokning på en sådan bra tid på kvällen. Han prydde dessutom tyvärr även själva bluesprogrammet!!
På det kom svenska Blue Benders som också de körde rätt hårt. Efter Gomes orkade jag inte med mer och såg bara två låtar in på deras konsert.
Lördagskvällen på Åmål´s Blues Fest blev lyckad värre. Först ut Knock-Out Greg & the Blue Flames. Sättningen var Greger Andersson (sång, gitarr, munspel), Tomi Leino (gitarr), Fredrik von Werder (keyboards), Tommy Cassemar (bas) och Per Norin (trummor). De två senare har jag inte hört i Gregs band tidigare.
Det här var blues av bästa klass. Flera låtar från deras album Serves Me Right To Suffer från 2024. Extra bra var covern av Johnny Littlejohns låt Bloody Tears. Greg axlar Sven Zetterbergs mantel med den typen av låtar. Han är skicklig gitarrist och munspelare förutom at han har den rätta känslan som sångare. Tomi Leino fick glänsa på många fina solon.
Baskery, de tre minst sagt samspelta systrarna Bondesson, kom tillbaka till Åmål efter sex år. Alla tre på sång, Greta på trummor, Stella på kontrabas och Sunniva på gitarr.
Baskery har alltid haft bra eget material, men gav också ifjol ut ett album med Neil Young-låtar. Vi fick här Heart of Gold och en uppemot sju minuter lång Down By The River. Egna nya låten The Curse och de äldre Dirty Dog och Cactus Baby kan nämnas som extra bra. De gjorde också som oftast A cappella Bellmans dryckesvisa Bort allt vad oro gör.
American Ladies In the House med Lady A, Dawn Tyler Watson och Thornetta Davis. levererade en helproffsig show, De var alla tre med på öppningsnumret Let The Good Times Roll därefter var sin avdelning. Med ett för stilen synnerligen kompetent svenskt band lett av Erik “Möbeln” Pettersson (hammondorgel) och i övrigt Anders “Molle” Molin (bas), Johan Borg (gitarr), Markku Reinikainen (trummor) och Ingalill “Plingis ” Högman (saxofon).
Lady A från Seattle hade vi i Åmål även 2017. Anita White som hon heter är nu 66 år gammal och en veteran med emorm scenutstrålning. Hon har blues, funk, soul och gospel i blodet. Hon hade härlig känsla i James Brown-låten I Got You (I Feel Good) varpå följde Catfish, The Man You Love Is Dead och en mäktig version av Sam Cookes A Change Is Gonna Come.
Därefter Dawn Tyler Watson, som vi även hade i Åmål 2019 då hon gjorde sin första Sverigekonsert. Egentligen är hon inte amerikanska utan född i England, men uppväxt i provinsen Ontario i Kanada och har Montreal som hemstad sedan länge. Men hon platsade verkligen in här med de andra två. En sångerska med ett lite jazzigt sound på en låt där hon suveränt härmade en trumpet. Annars blueslåtar som jag tror hette Can´t Go Back To Love och Young Men. En uppvisning av klass.
Tredje sångerska var Thornetta Davis som gjorde sitt första Åmålsbesök. Verkligen röststark.
Vanessa Collier var näst sist ut lördagen 12 juli. En makalös uppvisning från amerikanskan som spelar saxofon sedan hon som nioåring fastnade för instrumentet. Nu ca. 25 år senare är hon en unik artist i blues- och rockvärlden. Sjunger också i klass med Bonnie Raitt och skriver det mesta av sina låtar. Bland låtar fanns What Makes You Beautiful, Sweatin´ Like A Pig…. , Just One More och allra sist ut en cover av I Can´t Stand The Rain som hon med långt altsaxsolo gjorde till sin egen. Mäktigt.
Vilken spelglädje Vanessa visade upp ihop med sina musiker Justice Guevara på gitarr, Lenny Bradford på bas och Byron Cage på trummor. Blues, soul och rock i härlig mix.
Nedan några fler bilder från festivalen
