Cristina Branco kom till Göteborg och Stora Teatern fredag 24 mars. Med sig hade hon tre rutinerade portugisiska musiker i Bernardo Moreira (kontrabas), Luís Figueiredo (piano) och Bernardo Couto (portugisisk gitarr). Det var tredje besöket i staden efter spelningar på Stenhammarsalen (2011) och Nefertiti (2013). Ikväll var vi ca 275 personer i den klassiska lokalen som passade väldigt fint för denna typ av intimare arrangemang. Kanske förstås än bättre på en klubb som Nefertiti men jag var tyvärr inte en av de 180 personer som såg henne den gången för tre och ett halvt år sedan, men hon har utvecklats stort sedan jag hörde henne 2011. Så lär hon hon visst göra hundratals livespelningar per år också.
Den 44-åriga sångerskan är en ambassadör för fadomusiken men under kvällen bjöds det inte på ren fado förrän ca 35 minuter in i konserten. Första delen också portugisiska låtar men mer i en stil som förknippas med sångstilen hos t.ex Nana Mouskouri. Men därefter blev det desto mer av fadon med det karakteristiska gitarrspelet och rytmen.
Det blev till en sammanlagt 85 minuters ren njutning med det nya materialet blandat med en del vad jag förmodar klassiska fadolåtar. Branco hade en mycket speciell närvaro i sången, med lite återhållen stil men med starkt minspel och inlevelse och hon rör sig som det skrivits om henne verkligen i gränslandet mellan tradition och innovation. Hennes mellansnack var helt på engelska och gav förklaringar till vissa textteman. Här är förstås plats att påpeka jag själv inte förstod allt för många ord som sjöngs precis och att den här kvällens konsert naturligtvis var en klart större upplevelse för den som kan sin portugisiska.
Cristina har gett ut drygt tio album sedan starten 1998 och under hösten 2016 släpptes det senaste albumet Menina, med specialskrivet material av nya kompositörer. Hon presenterade nya albumet med att hon trodde på förnyelse av fadon och bett unga 20-25 åriga inhemska låtskrivare komponera åt henne.
.