Rod Stewart intog Scandinavium söndagen 29 maj inför en publik av 7 900 personer. Han hade med sig nio musiker och två körsångerskor. Vid ett mellansnack sade Rod att det var en körsångerska som fattades mot normalt.
Bandet började med att riva av några minuter med The Bar-Kays-låten Soul Finger och när Rod kom på gick det snabbt över till en soulig version Sam Cooke-låten Having A Party. Varpå följde balladen It ‘s A Heartache, Bonnie Tyler-låten. Låt tre var Love Is ur senaste albumet Another Country (2015) och här fick vi komp med mandolin, banjo och fiddle från de tre kvinnliga musikerna. Det skulle bli en hel del av den keltiska folkmusiken och lite bluegrass-känsla emellanåt under konserten.
Fjärde låt var Some Guys Have All The Luck och därefter Tonight’s The Night, Rhythm Of My Heart och Forever Young. Den senare med långt trumsolo och folkmusik med River Dance-artat mellanspel.
Efter klädbyte av Rod kom ett akustiskt set därpå. Stort jubel för låtar som I Don´t Want To Talk About It och Faces-låten Ooh La La som här kom i folkmusiktappning. För komplett låtlista se längst ned i inlägget.
Trots att Rod i sitt inledande mellansnack sagt att vi skulle få 20 låtar eller drygt så blev det bara 18 (varav en från körsångerska) under den 1 timma 40 minuter långa konserten. Med extranumret Stay With Me fick vi kvällens rockigaste låt. Här liksom i flera andra låtar var saxofonisten i förgrunden och då kunde det bli R&B modell E.Street Band.
Rod är numera mer av en entertainer och har tonat ned rockmusiken till förmån för soul och inslag av folkmusik. Han har många låtar att välja på och här finns ju förstås massor av låtar som borde varit med, för många att räkna upp.
Jag tycker rösten höll riktigt bra. Däremot sade han sig ha problem med ryggen efter att ha haft för mjuk säng på hotellrummet. Möjligen kunde det anas att han inte var helt rörlig men det var inget som störde egentligen. Dock satt jag mot slutet och drömde mig tillbaka till min första Rod Stewart-konsert på Scandinavium 1976, där jag mindes ett rejält rock-ös med gitarristerna Jim Cregan och Billy Peek vid Rods sida. Likaså var 1978 en rockfest. Men Rod är 40 år äldre och så är också vi som stod längst fram och trängdes på extranumren på parketten den gången.
En jämförelse med senast Rod var på Scandinavium 2005 var att han den gången hade två avdelningar på 50 resp. 55 minuter. Då var han aktuell med The American songbook-serien och vi fick två-tre låtar av dessa för vilka scenen byggdes om en del.
