Kris Kristofferson drog ca. 9 000 personer till Lisebergs Stora Scen en fin sommarkväll den 14 juni. Åtta dagar före sin 81:a födelsedag. Han kom från en spelning i Uppsalas Konserthus dagen innan och gör en omfattande Europaturné.
Vi fick en artist som inte tu tal om det börjar bli lite sliten. Rösten och munspelande har inte någon kraft. Men han har däremot sin charm och sin låtskatt. Den poesi som finns i hans repertoar ligger väl egentligen inte efter någon annans. En singer/songwriter-ikon som dragit fullsatt i Göteborg på Konserthuset och Trädgårdsföreningen lilla utescen men som nu sågs av så oerhört många fler. Med de två bildskärmarna kanhända fler än vi som stod närmast scenen fick den där närheten som en såpass lågmäld konsert som denna kräver. Men en ensam man med gitarr är ju inte ultimat på ett nöjesfält.
Men jag som nu såg Kris för femte gången bara sedan 2007 kan ju tycka att han borde kasta om lite i setlistan och att hans mellansnack skulle kunnat vara mer spontant. Han vill ge oss många låtar men skulle vunnit på att emellanåt stanna upp i flödet och berätta någon anekdot kring låtarna t.ex. För att inte tala om att det någon gång på dessa tio år sedan han började besöka Skandinavien så regelbundet gärna kunde ha tagit in någon extra musiker.
Vi såg honom liksom pusta ut efter låtarna och hans form var inte den bästa den här kvällen. Men mot slutet av den 83 minuter långa konserten kom han in i en andra andning. Sunday Morning Coming Down, For the Good Times och Why Me t.ex var verkligt fina.
Förband med en 30 minuters spelning var duon Good Harvest från Falun.
——-
———-