Zucchero kom på sällsynt besök i Sverige med tre spelningar i Malmö, Stockholm och Göteborg med sin Black Cat-turné, döpt efter namnet på senaste albumet från 2016. Den italienske superstjärnan Zucchero Fornaciaris första på sex år och hans tolfte studioalbum.
Jag såg hans show på Lorensbergsteatern lördag 2 september. Detta var den nu 62-årige sångarens allra första spelning i Göteborg någonsin. Han hade med sig sex personer i bandet. Fyra av dem från USA ; Doug Pettibone på gitarr/pedal steel, Kat Dyson på gitarr, Polo Jones på bas plus Andrea Whitt på violin/mandolin/pedal steel. På trummor återfanns Adriano Molinari. Ett verkligt superproffsigt band där Dyson verkade vara bandledare. Hon har stora meriter från bl.a. sin tid med Prince i dennes kompband The New Power Generation. Whitt var ett energiknippe som bidrog stort med sitt spel.
Han öppnade med Partigiano Reggiano ur nya albumet och fortsatte med låtar ur detta i trettio minuter. Därefter manade han oss till att ställa oss upp och sade att nu går vi Way back. Under två rockiga låtar spelade han även elgitarr. Efter en timme satte han sig med akustisk gitarr, dock med fullt komp för två låtar. Därefter med Diamante kom det stora bifallet och via video fick vi även se duetten Miserere med Luciano Pavarottis röst från den och Zuccheros live för oss.
Vi fick under kvällen de flesta av de låtar vi minns honom från under 80- och 90-talen. Alla låtar utom tre på italienska, men de mycket korta mellansnacken var på engelska. Hans covers av The Korgis låt Everybody´s Got To Learn Sometime och Creedence-balladen Long As I Can see The Light satt fint.
Överlag tror jag nog att ännu fler ballader hade tilltalat publiken. Ordinare set slutade med rockiga Diavolo In Me och som extranummer kom nämnda Creedence-låt samt hans mest kända låt Senza Una Donna. Konserten klockade in på nära 2 timmar varav Zucchero var borta under tio minuter för att ge plats åt två nummer från bandet. Doug Pettibone sjöng låten Pack It Up och Kat Dyson en funklåt.