Blues Caravan är ett återkommande livemusikkoncept som tyska skivbolaget Ruf Records har kört sedan 2005, med olika sättning. Årets upplaga går i hela elva europeiska länder. De kom till klubben Cookin´och lokalen The Company i Borås lördagen 23 september och det blev till en R&B- och soulshow med tre mycket starka och dynamiska scenpersonligheter i fronten.
Kompbandet till alla akterna den här kvällen bestod av en kompetent trio som leddes av basisten Roger Inniss, världsvan veteran från Birmingham som har spelat med bl.a Mick Taylor, Steve Gibbons, Climax Blues Band och Chaka Khan.
Gitarristen Cesare Nolli från Italien spelar i Big Daddy Wilsons eget band och finske trummisen Markku Reinikainen har turnerat med Erja Lyytinen i många år.
Vi fick först alla tre i en skön version av Unchain My Heart. Därefter fick vi en halvtimma med den drygt 40-årige engelsmannen Si Cranstoun. En sångare och gitarrist som länge livnärde sig som gatusångare men som fick sitt genombrott som skivartist för tre år sedan när han fick kontrakt med Warners och deras etikett East West.
Si Cranstoun var en härlig scenpersonlighet med sin retrosoul-stil och energi. Motown-soul som mötte rock´n roll med en gnutta av skamusik. Han hade en mängd bra egna snärtiga låtar. Det var smått overkligt hur hans röst var lik Jackie Wilson, i sista egna låten Dynamo lade han också in några strofer från dennes Reet Petite. Bland hans låtar fanns Old School, Coupe de ville, Right Girl, Skinny Jeans och I´m Running.
Vanessa Collier kom som andra artist och denna unga saxofonist och sångerska var ett riktigt yrväder på scen och urskicklig på sitt instrument. Så är hon också utbildad vid Berklee College of Music. Vanessa kom nyligen ut med sitt andra album Meeting My Shadow som liksom det första Heart Soul & Saxophone från 2014 fått lysande kritik, Bland många andra meriter är att hon under åren 2012-13 spelade i Joe Louis Walkers band.
Vanessa blandade sin R&B-stil med bl.a en lång funkjazzig låt där hon nog spelade i cirka tio minuter medan hon gled runt bland publiken. Ena låtar som var fina var Dig A little Deeper och Two Parts Sugar,One Part Lime. Hon gjorde en fräck version av When Love Comes To Town där hon i påannonsen innan hyllade B.B King som en idol.
Big Daddy Wilson tog över scenen efter paus. Denne bluesveteran har turnerat överallt i världen, dock sällan i Sverige. Men det har hänt och jag såg honom en gång på Åmåls Blues Fest 2012. Wilson fick en halvtimme med sina egna låtar och han var så säker i sitt agerande. Uppväxt med gospel har han dragit mot soul och blues med åren. Det blev genuin rootblues med lite Louisiana-soulfunk.
Han är ursprungligen från North Carolina och i de många sköna mellansnacken fick vi höra mycket om hans uppväxt där, Hans senaste album heter Neckbone Stew och vi fick höra titellåten samt bl.a låtarna Country Boy, Going Down To Hampton, Coming Home Again och traditionella John The Revelator. I utseende och i viss mån i sångstil kunde Big Daddy påminna mig lite om Curtis Mayfield.
När alla tre artisterna stod där tillsammans den sista halvtimman fick vi många R&B- och soulklassiker som Signed,Sealed,Delivered (I´m Yours), Stand By Me, How Sweet It Is (To Be Loved Be You), Bring It Home To Me och en underbar avslutning med Twistin´ The Night Away.
Denna kväll i Borås var helt enastående med dessa tre så varierade huvudakter och de ca. 200 i publiken fick verkligen något alldeles extra att minnas.
