The Waterboys med Mike Scott i spetsen kom till Konserthuset lördagen 14 april. Bara delvis samma sättning som senast på Lorensbergsteatern i oktober 2015, då det kändes som en verklig nytändning för den snart 60-årige skotten som nu gett oss hela 35 år av ofta engagerande musik i många olika konstellationer.
Nu med en gitarrist mindre och med ny basist Angous Ralston istället för David Hood. Men kvar var keyboardisten Brother Paul från Memphis, trummisen Ralph Salmins och förstås gamle vapendragaren Steve Wickham på fiol/akustisk gitarr. Plus som sist två körtjejer.
En halvtimmes för sen start varslade om att de hade ljudproblem. Konserthuset är inte alltid lätt för rockmusik och deras rätt så tunga rocksoul med keltisk touch blev aldrig riktigt svängig under den första timman. Fiolen hördes inte och det var rörigt ljud.
De började med gamla Medicine Bow i rätt furiöst tempo. Vi fick också Mike vid pianot i A Girl Called Johnny, vilken var gruppens första singel 1983.
De har ett nytt dubbelalbum ute ,Out Of All This Blue, och under kvällen kom förstås många av dess låtar. Bäst av dessa Man, What A Woman, Nashville Tennessee och Morning Came Too Soon.
Efter paus funkade det bättre med ett delvis mer akustiskt sound där Mikes röst kom fram och fiolen hördes bra. Vid The Raggle Taggle Gypsy och The Whole Of The Moon blev det stor respons. Låtar i folkrockstil som dessa ville nog många höra mer av
Men Mike Scott är lik Neil Young ombytlig i stilar och följde dessa två publikfavoriter med en ettrigt rockig Long Strange Golden Road (som kom på 2015 års album Modern Blues). Som extranummer en härlig lång version av Fisherman’s Blues där de två körtjejerna Jess Kavanagh och Zeenie Summers briljerade.
En smått lysande andra halva efter en besvikelse i första del. 60 minuter plus cirka 70 minuter inför en publik på runt 800 personer.
Låtlista