Van Morrison 75 år idag. En av min allra största favoriter genom tiderna. Redan från när han kom fram som tonåring i Belfast-gruppen Them. Hans tidiga soloalbum står sig bland de bästa som gjorts i rockhistorien. Hela 70-talet glimrande, 80-talet också klart bra och han har än idag en hög lägstanivå på sina skivor. Numera gör han ofta djupdykningar ned i sina rötter i jazz-och bluesvärlden. Med den äran. Hans röst och timing är fortfarande fenomenal.
Däremot är han ojämn som liveartist. Efter att han slutet av 60-talet flyttade till USA kom han inte till Europa förrän 1973 för spelningar i Holland, England och Irland. 1974 en ny kortare Europaturné och han kom som närmast till Köpenhamn i april på Falconer Salen. En hel del svenskar åkte dit och jag minns att -Musikens Makt skrev en lång recension från konserten,
Sverigekonsert blir det inte förrän han kom till Gröna Lund 21 augusti 1979. Två dagar senare i Falconer Salen Köpenhamn igen.
Min första Van-konsert var på Konserthuset i Stockholm när han spelade ihop med the Chieftains. De hade fina albumet Irish Heartbeat ute. Bra konsert där jag dock satt lite väl långt bak i salongen. När han gjorde Carrickfergus mot slutet gick han in i den något otroligt.
Sedan dess har jag sett honom nio gånger i Göteborg. Varav hela sex utomhus. Vilket bör vara alla.
Heden (1990 och 1991), Trädgårdsföreningen (1992), Rondo (1993), Lisebergshallen (med Linda Gail Lewis, 2000), Bragebacken (2002), Konserthuset (2004), Bragebacken (2005) och nu senast i Trädgårdsföreningen 16 juli 2018.