Det blev en två-dagars bluesfestival i den fina miljön vid Villa Belparc i Slottsskogen under helgen 20-21 augusti. Inför en sittande publik på cirka 400 personer.
Fredagen blev kanske inte som väntat då självaste huvudakten Rolf Wikström tvingades ställa in p.g.a maginfluensa. Synd då han ju har nytt album ute efter många år. Det innebar att det bara blev tre akter den här kvällen. Först ut lokala Sweet Little Angels med Johanna Hjort och Lollo Gardtman på sång.
De följdes av Gumbo som är ett säkert kort på en utomhusfestival. Svängig rootsmusik från Mikael Westman på sång och gitarr, Per-Johan Altin på piano, Michael Edlund på trummor, Henrik Bengtsson på bas och två blåsare Stefan Sandberg och Torbjörn Stensson.
Gumbo öppnade med Rag Mama Rag och bland övriga låtar vi fick fanns Mardi Gras, Iko Iko, Beat Of My Heart, Lonesome Sad and Blue, Baby Sweet, Something You Got, Jambalaya, Dancing Shoes och Everyday Sensation.
Sista akt ut första kvällen var Lisa Lystam Family Band. De sprudlade av spelglädje och fick verkligen spela ut nu när de fick förlängd speltid. Hela 90 minuter där Mikael Westman gästade på de två avslutande My Babe och I Got My Mojo Working. Annars en del låtar ur deras album III som kom 2019. Sedan fanns som vanligt låten Baby Please Don´t Go med. Även en Roffe Wikström-låt i form av Kom till mig älskling.
Lördagen hade startat med tre akter innan jag kom dit. Duon Emil Ernebro och Filip Jers, därefter Kokomo Kings och Black Cat Bone.
Första band för mig på lördagen blev Knockout Greg & the West Coast Grinders. Med Greger Andersson på sång och munspel, brodern Marcus Andersson på trummor och Fredrik von Werder på piano kompletterade med västsvenskarna Göran Svenningsson på gitarr (och sång på tre lite mindre vanliga låtar, bl.a en av Junior Wells och en av Smokey Smothers) och Lars Mellqvist på bas. Finfin Chicagoblues och Rhythm & Blues.
Ronander Blues härnäst. Ett rutinerat band hade Mats Ronander samlat ihop med Bengan Blomgren på gitarr, Nikke Ström på bas och Tomas Olsson på trummor. Här var det Chicago-blues och bluesrock under en timma. Mats själv sång och munspel inledningsvis men från femte låten tog han fram gitarren och nu kom några verkligt fina solon från honom och så fanns förstås Bengan Blomgren vars solon drog ned stora applåder.
Vi fick bl.a Walking The Dog, My Babe, Everybody Oughta Make A Change och Riding With The King . Annars var gruppens versioner av Five Long Years och Hoochie Coochie Man nog hela festivalens höjdpunkter för min del. Som extranummer John Hiatts låt The Usual.
Sist ut var tyska Blues Shacks som nu sedan sex år tillbaka frontas av röststarka sångerskan Bonita Niessen från Capetown, Sydafrika. De spelade på festivalen senast 2018 och nu fick vi samma energiska show som den gången. Blueslåtar men också en del soulmusik vilket är det Bonita sjunger allra bäst. De fick spela i 80 minuter och fick verkligen med sig publiken.
Sångaren och munspelaren Michael Arlt och brodern Andreas Arlt på gitarr är rejält samspelta. Så har de också haft det här bandet i mer än 30 år. Övriga i bandet var Henning Hauerken (bas), Fabian Fritz (piano) och Andre Werkmeister (trummor).
