Den amerikanske jazzgitarristen och kompositören Pat Martino avled idag 1 november och blev 77 år gammal.. Han föddes i Philadelphia den 25 augusti 1944 och hans födelsenamn var Patrick Azzara.
Martino började sin professionella karriär redan som 15-åring när han flyttade till Harlem, New York där han började spela på jazzklubbar. Han blev bekant med Les Paul och fick bo hemma hos denne. Bland dem han spelade med live tidigt finns Lloyd Price, Brother Jack McDuff, Jimmy Smith och Joey DeFrancesco.
På skivbolaget Prestige fick han göra fem soloalbum 1967-1970. Följd av en rad album där han var som flitigast under 90-talet fram till mitten av 2000-talet. Extra uppmärksammad blev han för två album för Warner Brothers 1976. Flera album på Muse Records 1974-1996 kan också nämnas. Här nedan ett av hans sista album utgivet 2017.
Martino var Grammy-nominerad 2002 och 2003 och fick 2004 priset Guitar Player of the Year av tidningen Down Beat. Här är han i en inspelning från Tokyo i januari 2002 med Joey DeFrancesco på hammondorgel och Byron Landham på trummor
Pat kom till Sverige 1974 som medlem i Gary Burton Quintet till Åhus Jazzfestival, Sina sista spelningar i landet gjorde han med egen trio på Fasching samt Ystads Jazzfestival 2011 och på Umeås Jazzfestival hösten 2012.
Här ett klipp med låten Sunny från Italien 2002 ihop med John Scofield, Joey DeFrancesco och Byron Landham.
Här är han i en fin intervju där han berättar om sin karriär. Hela 47 minuter från 2015.
2011 kom Pat ut med självbiografin Here & Now! som presenteras så här av förlaget;
“By age 16, Pat Martino was already working as a member of R&B star Lloyd Price’s touring musical revue. By age 18, Martino moved to Harlem, where he quickly earned a reputation as a hard-bopping six-stringer with formidable chops through a series of apprenticeships with the likes of honking tenor saxophonist Willis “Gaitor Tail” Jackson and Hammond B-3 organ master Jack McDuff. Martino made his auspicious debut as a leader at age 22 with 1967’s El Hombre on Prestige and followed with a string of potent recordings for the label that further established him as one of the most distinctive guitar voices on the jazz scene.
Then, at the peak of his powers, the bottom fell out. In 1980, he underwent surgery as the result of a nearly fatal brain aneurysm. The surgery left him without any memory of the guitar or his musical career. From that point, Martino undertook the long process of recovery, eventually learning how to play the guitar again; but more important, learning to transcend the instrument itself and live his life completely in the moment.
More than just the remarkable story of one of the most original and profoundly influential guitarists in jazz history, this extraordinarily revealing autobiography is also a survival manual, of sorts, in overcoming incredible adversity and learning to live in the here and now.”
