Börje Ekberg (1930-2022),(på bild t. v bredvid sin kompanjon Anders Burman) rapporteras avliden i en ålder av 92 år. Han var med att starta skivbolaget Metronome 1949 och var mannen med USA-kontakter. Han var jazzentusiast men var också den ekonomiskt ansvarige på bolaget och blev på det sättet något av en manager för schlagerartister som bl.a Siw Malmkvist.
Bilden ovan är från boken om Metronome av Håkan Lahger utgiven på Premium 2007. En fantastiskt intressant bok.
Börje Ekberg lämnade Metronome kort efter att bolaget 1979 sålts till Warner-koncernen för att flytta till USA Han var bosatt i Kalifornien fram till förra året då han flyttade till sin dotter i Phoenix, Arizona där han nu avled.
Så här skriver Metronome Records på sin facebook-sida idag.
” Börje Ekberg, en absolut hörnsten i Warner Musics svenska historia har lämnat oss meddelar dottern Titti McMurray från hans sista vistelseplats i Tuscon, Arizona.B örje föddes 1930 och startade 1949 Metronome, bolaget som än i dag är basen i Warners svenska utgivning. Han var med om att introducera en lång rad av svensk musiks allra största namn fram till att Metronome införlivades med Warner år 1979.Börje gick som tonåring på Norra Latin i Stockholm. Men frågan är om han inte tillbringade mer tid på Kafé Flamman på Vattugatan i Klarakvarteren. Till Flamman rusade han på raster och håltimmar för att tillsammans med stammisar av musiker, författare och journalister lyssna på de senaste jazzimporterna på 78-varvare.Börje hann skaffa sina första egna skivor, den allra första var en med Benny Goodman, innan han 1947 gjorde en första upptäcktsresa till jazzens Mecka New York. På 52nd Street testade han alla jazzklubbar han läst om och blev än mer övertygad om att det var jazzmusik som skulle bli hans liv.1948 togs ett viktigt steg mot den drömmen när han i New York köpte en bandspelare, en Webster Wire Recorder, som 1949 användes när det nystartade bolaget Metronome med Börje som ansvarig gjorde sin allra första utgivning – Gösta Theselius and His All Star Band i låten ”Siesta”. Vid det här laget hade Börje slagit sig samman med en annan före detta elev vid Norra Latin, om än två år äldre, en trumspelande musikälskare vid namn Anders Burman. Börje Ekberg och Anders Burman blev sedan parhästar under tre sensationella decennier med Metronome.Anders var producenten och talangscouten, ofta ansiktet utåt. Börje var också talangscout, inte minst under 1950-talet, men tog som huvudroll att sköta bolagets affärer och artistrelationer. Han blev en kombinerad skivbolagsman, manager och allmän arbetsledare i ett sammanhang av konstnärssjälar. Artister som Charlie Norman, Alice Babs, Lasse Gullin, Stan Getz, Delta Rhythm Boys, Siw Malmkvist, Quincy Jones och Svante Thuresson passerade revy med Börje i skiftande roller men alltid med det grundläggande ansvaret. När han så småningom blev mer renodlad manager för flera av bolagets artister kunde det få till följd att han krockade med några som tyckte att han var för krävande som ordningsman, exemplet Cornelis Vreeswijk är famöst.Men det fanns alltid en enorm respekt för Börjes jobb. ”Han var sträng men alltid ärlig” som Siw Malmkvist beskrivit honom.Efter att Metronome köptes av Warner 1979 flyttade Börje till USA och Kalifornien, där han blev kvar fram till i fjol då han flyttade till sin dotter i Arizona. På somrarna återvände Börje alltid till Sverige och den stockholmska skärgården som han älskade. Först till huset på Ingarö och senare Västerö.Han var ständigt nyfiken på vad som hände ”back home”. I synnerhet i jazzsammanhanget men även generellt i det blågula musiksammanhanget.Vi är många som växlat fax och mail med en man som hade alla svar och detaljer. Men som aldrig lät detta skymma det centrala, den livslånga rollen som en av våra verkliga jazzkatter. Börje Ekberg var en av de som byggde den svenska musikindustrin på en lycklig förening av entreprenörskap och kärlek till musik. Han kommer att bli mycket saknad.”
Här kan vi se och höra Börje Ekberg berätta om sin karriär i en dryga timmen lång intervju gjord av Gert Palmcrantz för Radio Lidingö 2017.