Alan White föddes i Pelton i county Durham norr om London den 14 juni 1949 och avled den 26 maj i Seattle, USA. Känd som trumslagare i Yes och med John Lennon. Han blev 72 år gammal.
Det första större engemang Alan fick var när han som 17-åring turnerade med Billy Fury i bl.a Tyskland. Därefter spelade han i flera kortlivade konstellationer med vid olika tillfällen Alan Price, Denny Laine, Trevor Burton och Terry Reid och 1969 även en tid med Ginger Baker´s Air Force.
I september 1969 fick han spela med John Lennon i dennes Plastic Ono Band på Toronto Rock and Roll Revival-festivalen. Detta ledde till att han fick spela på Lennons singel Instant Karma! samt även på hela albumet Imagine. Därefter är han bl.a även med på George Harrisons legendariska trippelalbum All Things Must Pass 1970.
Han kom sedan att ersätta Bill Bruford som trummis i Yes sommaren 1972 . Yes basist Chris Squire hade sett Alan när denne som medlem i Chris Stainton’s All Stars kompat Joe Cocker. Alan kom att vara med i Yes under många framgångsrika år fram till 1981 och sedan återigen åren 1983–2004 och från 2008 fram till sin död. Det blev hela 17 studioalbum och ett 20-tal livealbum under den här tiden.
Jag såg och hörde honom med Yes på Scandinavium 12 november 1977 och sedan även på Trädgårn i februari 2008 när han spelade i husbandet under kvällen kallad An evening with the music of John Lennon.
Efter Yes succé med skivan “Close to the Edge” så började sångaren Jon Anderson att planera för nästa musikaliska experiment. Jon hade hittat någon poem som han gick igång på. Gitarristen Steve Howe började fila på några harmonier. Dom satt på hotell rummen mellan spelningarna med lampor nedsläckta bara levande ljus Jon och Steve tyckte att man skulle spela in skivan i skogen. Basisten Chris Squire och keyboardisten Rick Wakeman påpekade om vissa svårigheter med ström och vissa andra svårigheter.
“Okej, då röstar vi” Jon och Steve röstade för inspelning i skogen och Chris och Rick röstade för inspelning i studio. Blickarna riktades mot den nya medlemmen trummisen Alan White. “nja, studio är kanske bäst ändå”. Tufft att få den beslutande rösten som ny i bandet.
Skivan då “Tales from Topographic Ocean” Inte det bästa Yes har gjort men väl värt åtminstone en lyssning
I alla kreativa band behövs det någon realist och pragmatiker…annars blir det inget vettigt gjort. Tråkig men viktig roll