Strålande väder bägge kvällarna på denna den 19:e Göteborg Blues Festival. Miljön nere vid Villa Belparc i Slottsskogen är också inbjudande. Två band hann jag med fredag kväll. Först nederländska Harlem Lake som nyligen hade vunnit European Blues Challenge-tävlingen i Malmö. De spelade på den lilla scenen och var ett ungt band som körde bluesrockig stil.
Sångerskan Janne Timmer var grundare av bandet ihop med keyboardisten Dave Warmerdam och de hade spelat ihop sedan 2017. På sin knappa timme gjorde de egna låtar med undantag för en cover av Tower Of Powers låt Don´t Change Horses. Det var drag av kalifornisk rockmusik från skarven 60/70 tal med flera solon från gitarristen Sonny Ray van den Berg. Sista låt I Won´t Complain var höjdaren och Janne imponerade med både blues-och rockröst.
På den större scenen fick vi sedan en sprakande soulshow från italienska Daria Biancardi & Groove City. Daria kommer från Palermo, Sicilien liksom körsångerskorna. Musikerna i Groove City från Bologna i norra Italien.
Det var en show att minnas. Darias scensäkerhet, utstrålning och röst var stark. De gjorde mest covers. Bl.a Love The One Your With och Ruth Browns Mama He Treats Your Daughter Mean som en soulshuffle. Sedan kom många Aretha Franklin-låtar och jag har nog inte hört någon göra dessa bättre live.
Andra kvällen började för mig med danska bandet Miriam Mandipira & the Soul Family. Hon är en sångerska med rötterna i Zimbabwe. men sedan länge bosatt i Köpenhamn. I bandet ingick följande: Sören Skov (keyboards), Martin Stender (gitarr), Thomas Fog (bas) och Sten ”Larm” Rasmussen (trummor).
Miriam har jag sett tidigare i Åmål. Först i mer bluesig konsert kompad av Delta Blues Band 2014 och sedan 2017 i lite mer jazzbetonad inramning med ett dansk trio ledd av Kjeld Lauritzen på hammond. Ikväll med mer soulstil blandat med två afrikanska sånger där den första var kända Malaika. De gjorde ikväll bl.a covers av Love the One You´re With, balladen Only Women Bleed och en fräck version John Fogertys The Old Man Down The Road. Hon har en mycket bra röst och det var ett spännande låtval där det även var några skrivna av danskar, låtar av Jens Rugsted och Kim Larsen.
Därefter finska Erja Lyytinen med ett yngre band än senast hon var här. Bandet bestod ikväll av Miika Aukio (keyboards), Iiro Laitinen (trummor) och Tatu Back (bas). Idag är Erja en världsstjärna inom bluesen, men fick trots detta spela på den lilla scenen ! Säkert minsta utescen hon haft på fem år.
Trångt värre framför scen eftersom det var dryga 500 pers inne ikväll, men Erjas grymma slidegitarrspel och boogiebluesrock gick som vanligt hem hos publiken. Nya singeln Bad Seed var en av höjdarna liksom Snake In The Grass. Allra sist en låt på finska språket.
Sist ut var Eric Gales och det blev en grymt bra varierad show med blues i botten på allt. Två trummisar, en av dem hans fru LaDonna Gales som efter 30 min även kom in på sång på gamla James Brown-låten Take Me Just As I Am. Den andre trummisen var Nick Hayes som nu spelat med Eric i tio års tid. De övriga var Jonathan Lovett, som kom med i bandet förra våren, på keyboard/hammondorgel och Cody “Smoke Face” Mansfield på femsträngad elbas. Väldigt tight band.
Eric Gales är nu vid 47 års ålder på topp och en erhört imponerande gitarrist och det var många stilar ikväll och det växlades mellan rock, funk och blues. Sista låt I Want My Crown från nya albumet. Innan dess ett flertal från denna skiva; Death Of Me, The Storm, Put That Back, I Found Her, My Own Best Friend och You Don´´t Know The Blues.
Helt klart en knockout till konsert. Jag som aldrig fick se Jimi Hendrix live fick nu höra en artist som om än inte är någon direkt efterhärmare kommer nära dennes anda. Eric brukar sluta med Voodoo Chile men så icke ikväll dock. Blev 85 minuter.
För diverse liveklipp se mina konton på Instagram och Facebook