En Americana-festival uppe i Pusterviks matsal denna tisdagskväll 23 maj. Först ut singer/songwritern Anna St. Louis. Los Angeles-baserad men ursp, från Kansas City, Jag såg tyvärr bara drygt halva hennes framträdande. Men det var klart intressant. Bra gitarrspel i Joni Mitchell-stil och med en röst lik Karen Dalton. Anna kom till lilla Holy Moly 2019 vilket jag missade, men kommer hon hon till Göteborg en tredje gång vill jag gärna höra henne igen.
Efter henne kom Rosali som hade med sig en pedal steel-musiker. Bägge från Philadelphia. Hon har fyra album ute och rubriceras son singer/songwriter. Men det var mer en rockstil med elgitarr för henne. Alla låtar var i midtempo och det skapade ändå en bra stämning även om ingen låt stack ut..
Los Angeles-gruppen Sylvie gjorde sin första Sverige-turné. Hela sju personer på scen. Deras sound var lätt och helt ljuvligt med ett sorts soldränkt Kalifornien-musik med stark stämsång. Plus pedal steel vilket ju alltid är ett stort stort plus i en sättning.
Ledaren Ben Schwab (längst till höger på bild ovan) har varit med i olika Los Angeles-band som psychedelic-grupperna Golden Daze och Drugdealer. De har egna låtar men också en cover av Matthews Southern Comforts låt Sylvie. Låten som gav gruppen dess namn. Synd att de bara fick spela en halvtimma för de lät så bra.
Rose City Band är ett psykedeliskt country-jam-band från Portland, som leds av gitarristen, sångaren och låtskrivaren Ripley Johnson – mest känd som frontman i Moon Duo och Wooden Ships. Han har varit i Göteborg med bägge dessa band 2017 resp, 2019.
Rose City Band har trots namnet varit ett soloprojekt för Johnson där han experimenterat med s.k kosmisk country-folk på tre album från den självbetitlade debuten 2019. Med nu med sitt fjärde, årets album Garden Party är detta mer ett fast band. Han hade med sig ikväll Barry Walker (pedal steel), Paul Hasenberg (keyboards) Dewey Mahood (bas) och Dustin Dybvig (trummor).
Ripley Johnson var en alldeles lysande gitarrist och i ljudbilden kan också Hasenbergs spel på keys framhävas. Påminnande lite om Ray Manzarek spel i the Doors. Annars är det givet Grateful Dead man kommer att tänka på. Samma jammiga rock med doft av psychedlica och med några rena countryrocknummer där Walkers pedal steel låg härligt långt framme. Deras ca 65 minuter var en imponerande uppvisning med en ljudmix oh volym som var alldeles perfekt.
