Bruce Springsteen & The E. Street Band är ännu världens bästa liveband kan jag konstatera efter denna spelning på måndagen 26 juni. Den andra av tre kvällar på arenan. Nära på tre timmar rockfest ikväll inför över 60 000. Regn på eftermiddagen som upphörde helt timmarna innan konsertstart 20.25.
Det återförenade E. Street Band med gitarristerna Steven Van Zandt och Nils Lofgren, keyboardisterna Roy Bittan och Charles Giordano, trummisen Max Weinberg, basisten Garry Tallent, saxofonisten Jake Clemons, violinisten/gitarristen Soozie Tyrell och slagverkaren Anthony Almonte. Ett minst sagt rutinerat band.
Dessutom E Street Choir med Lisa Lowell, Michelle Moore, Ada Dyer och Curtis King. Plus E. Street Horns bestående av Curt Ramm och Barry Danielian på trumpet, Eddie Manion på sax och Ozzie Melendez på trombon. Det blev 17 personer bakom Bruce på scen. Däremot ingen Patti Scialfa på dessa Sverigespelningar.
Den här turnén är den första sedan januari 2017 och sedan 2016 vad gäller Europa. De började den i Tampa, Florida den 1 februari och den pågår fram till december.
En perfekt upplagd dynamik under kvällen med flera lite udda låtar som en svängig jazzbluesig och över 10 minuter långa Kitty´s Back där bandet verkligen fick spela ut och soulcovern Nightshift satt också bra där körsångarna fick briljera med solon. Fint höra gamla She’s the One igen också. Racing In The Street gjorde han så känslosamt och det var första gången i år han framförde denna pärla. Den gick rakt över i The River och det var en magnifik stund. Förstås kom på slutet de flesta av de givna paradnumren.
Roy Bittan är helt klart bandets kapellmästare och det var ett suveränt pianointro till Backstreets. Nils Lofgren fick briljera i Because the Night och spelade dragspel på låt två. Little Steven framträdde extra i bl.a. Glory Days .Jake Clemons med fint tryck i Born To Run och Dancing In The Dark m.fl. Men alla är så samspelta och när det nu var så bra ljud ikväll hördes nyanserna i deras spel. Maffig rock minsann när de ibland kunde vara hela fem gitarrister på en gång. Det var också den maffigaste blåssektion jag hört hos Bruce.
Det var inte många gånger Bruce stannade upp för mellansnack. Men det var ett rörande moment när han berättade om bakgrunden till låten Last Man Standing som han skrev efter att siste medlemmen i hans första band The Castiles hade avlidit. Här visade han sin helt makalöst fina publikkontakt när han får hela arenan att koncentrerat lyssna. För att i nästa låt få dem att vifta med armarna i ett enda stort publikhav.
Bruce och bandet trivs alldeles extra i Göteborg och det kändes som att alla på scen var lite extra taggade efter att ha fått en del ljumma recensioner för spelningen två dagar innan. Bruce avslutade solo med I’ll See You In My Dreams från Letter To You-albumet. Klockan hade blivit 23.22 när Bruce vinkade som allra sist till publiken.
Låtvalet kan ju alltid diskuteras men det är i princip samma setlist under den här Europaturnén. Från den genomsnittliga spellistan saknades ikväll Candy´s Room, The E.Street Shuffle, Johnny 99 och de två jag gärna hade hört Thunder Road och Rosalita (Gonna Go Out Tonight). Av dessa var det bara Thunder Road de hade gjort på första Ullevi-konserten. Andra låtar han gjorde midsommardagen var öppningen The Ties That Bind samt Lucky Town, My Home Town och Land Of Hope And Dreams. Han har onekligen en diger låtskatt att välja ur.
Låtlista 26 juni
1. My Love Will Not Let You Down
2. Death To My Hometown
3. No Surrender
4. Ghosts
5. Prove It All Night
6. Letter To You
7. The Promised Land
8. Out In The Street
9. Kitty’s Back
10. Nightshift
11. Mary’s Place
12. Racing In The Street
13. The River
14. Last Man Standing
15. Backstreets
16. Because The Night
17. She’s The One
18. Wrecking Ball
19. The Rising
20. Badlands
Extranummer
21.Born In The USA
22. Born To Run
23. Bobby Jean
24. Glory Days
25. Dancing In The Dark
26. Tenth Avenue Freeze-Out
27. I’ll See You In My Dreams
Detta var tionde gången jag ser Bruce live. Sju gånger i Göteborg, två i Stockholm (1975 och 2007) och en i Köpenhamn (1988). Nio av dem med sitt E. Street Band och en gång ensam i Scandinavium (2005)