Boygenius gav en fantastisk konsert denna lördagskväll 12 augusti. Det var något alldeles extra dessa 65 ljuvliga minuter och det trots att det började regna en kvart in i konserten.
Från vänster på scen Phoebe Bridgers, Julien Baker och Lucy Dacus. Alla med lyckade karriärer var för sig. En verklig supergrupp där deras stämmor satt ihop på det mest makalösa sätt. De har bara gett ut en EP (med sex låtar debutåret 2018) och albumet The Record från i år tillsammans, men vilka låtar de fått till. Med mycket mer tryck live än på skiva förstås.
Kompade av fyra tjejer men de spelade också gitarrer själva. Varvade ballader i lite folkmusikstil och rockigare nummer. Det fanns lite av Dixie Chicks stil men var inte country utan snarare mot Fleetwood Macs sound.
De tre hade varsina solonummer där de andra dock medverkade musikaliskt. Julien var den som spelade mest elgitarr och hon var även på keyboards på en låt. Många många toppar där deras stämsång i underbara Simon & Garfunkel-inspirerade Cool About It var som mest magisk.
Låtlista
- Without You Without Them
- $20
- Satanist
- Emily I’m Sorry
- True Blue
- Cool About It
- Souvenir
- Stay Down
- Leonard Cohen
- Me & My Dog
- We’re in Love
- Anti‐Curse
- Letter to an Old Poet
- Not Strong Enough
- Ketchum, ID
- Salt in the Wound
- Dumbest Girl Alive
Innan dess britten Sam Fender med en bra rockshow. Sam är den nu 29-årige arbetarklassgrabben från lilla staden North Shields utanför Newcastle som fått ett större genombrott i rockvärlden än vi kanske märkt här i Sverige. Han har två studioalbum ute från 2019 resp 2021.
Rejält tryck på många låtar där vissa hade slagkraftiga allsångsrefränger. Allra bäst var hitsingeln Seventeen Going Under och den innerliga Spit Of You med rörande text om svårigheten att nå fram till sin pappa.
Han bytte gitarr efter varje låt och det tycker jag drog ned tempot lite väl mycket. Lite ofokuserat intryck gjorde han även, vilket förklaras av att han hade halsont och fick ta kortison. Man undrar hur riktigt bra det kan bli när han är helt i form.
På några låtar var det fullt ställ med saxofon och trumpet bakom honom. Han gjorde en avskalad innerlig cover av Springsteens Dancing In the Dark annars egna låtar.
I bandet fanns Dean Thompson (gitarr, bakgrundsång) Tom Ungerer (bas), Joe Atkinson (keyboards,synt), Drew Michael (trummor), Johnny “Blue Hat” Davis (saxofon) och Mark Webb (trumpet).
Låtlista
- Will We Talk?
- Getting Started
- The Borders
- Alright
- Spice
- Howdon Aldi Death Queue
- Spit of You
- Get You Down
- Dancing in the Dark
- Seventeen Going Under
- Hypersonic Missile
Ang Sam ”ofokuserade intryck” du missade tydligen att han hade riktiga halsproblem och drack inte bara vatten utan steroider (kortison) på scen bara för att kunna sjunga överhuvudtaget. Detta blir man väldigt påverkad av bla med skakningar i händerna som han visade upp för gitarristen. Han va rädd att inte klara spela på sin egen gitarr. Att gå ut på scen, skadad och sjuk. Och ändå leverera som han gjorde borde ge han lite mer credd. Tycker jag.
Tack för påminnelsen. Hörde ju att han nämnde något om det men glömde skriva in det. Ändrade lite i texten nu,