Den brittiske gitarristen, sångaren, låtskrivaren och producenten Andy Scott föddes den 30 juni 1949 i Wrexham, Wales.
Andy var med att starta The Sweet som blev en av glamrockens främsta grupper under 1970-talet. Sedan länge är han den ende överlevande i gruppen och har upp i åren fortsatt spela. De övriga medlemmarna i the Sweet var sångaren Brian Connolly (1945-1997), basisten Steve Priest (1948-2020) och trummisen Mick Tucker (1947-2002).
The Sweet bildades i London 1968, först med namnet the Sweetshop, och de fick skivkontrakt med RCA. De fick nu sina låtar skrivna av duon Nicky Chinn och Mike Chapman och hade som producent Phil Wainman. Från 1971 års Funny, Funny radade de upp hitsinglar. Låtar som slog stort hemma i England (fem listettor) och övriga Europa, men också i USA där de är listade för fem Top 20-hits; Little Willy, Ballroom Blitz, Fox On The Run, Action och Love Is Like Oxygen. De tre senare delskrivna av Andy Scott.
Från albumet Sweet Fanny Adams (1974) fick de inom gruppen skriva mer av sitt material själva. Allt som allt beräknas The Sweet ha sålt ca. 35 miljoner skivor
När Brian Connolly lämnade the Sweet för en solokarriär 1979 fortsatte de andra som en trio fram till de splittrades 1981. Scott, Connolly och Priest hade sedan varsina grupper som alla hade Sweet i namnet. 1985 gjorde Andy med Mick Tucker en omstart av the Sweet men när den senare slutade blev det från 1991 Andy Scott´s Sweet. Från år 2000 är det enbart namnet Sweet igen då det delades upp att Andy fick använda namnet i Europa och Australien medan Steve Priest hade rätten i USA och Kanada.
Andy Scott har gett många konserter i Sverige. Ofta i ett paket där även Slade och Smokie funnits med. Jag såg dem 2013 i Varberg och 2015 i Trädgårdsföreningen. Han hade också en trio QSP ihop med Suzi Quatro och Don Powell från Slade. De gjorde livespelningar och kom 2017 med ett album.
Andys kalufs en peruk??? Nåja, inget att missunna honom. Och den långhalsade rödvita 60-talsgitarren ser fräsch ut. När man som ung först hörde “Poppa Joe” i radio lät den rätt simpel, men ändå med originalitet och ett antal tonartshöjningar på slutet. Gruppnamnet Sweet drog inte tankarna till fyra långbenta slanka killar i tuffa tighta kläder. Men man blev ju genom pop-tidningar varse vilka de var, detta London-gäng med lite lagom USA-flirt. Och den som märktes var ju Andy.
Enda orsaken att förknippa The Sweet med The Slade, så som radion nyligen gjorde, må vara att de slog igenom samtidigt. Men när Sweet inom Carnaby-modet var lika trendsättande som Mary Quant, var Slade mer försiktiga efterapare. Och med en frontfigur i stundtals clown-aktig utstyrsel à la stumfilmens forna Harpo Marx, speciellt vad hatten beträffade, gick Slade på scen mer hem hos käcka pojkar än hos lystna flickor. Nää, i flickrummen var det Sweet-bilder som nålades upp på väggen (då Beatles hade spruckit).
Snacka inte illa om Sweet. Min allra första Lp var Sweet fanny adams. Fyllde år 29 juni. Fick skivan i present. Lyssnade flera ggr om dagen. skivan håller än. Farsan byggde en omkopplare från mono till stereo. Lät grymt om man kopplade om i mellanåt. Lars