Rootsy summer Fest bjöd i år som vanligt på rena smörgåsbordet för en musikälskare. Huvudnamn första kvällen den 16 augusti var Joshua James med dennes första spelning i Sverige sedan januari 2017 då han bl.a. spelade i Tryckhallen i Falkenberg. Precis som förra gången fanns vid hans sida gitarristen Evan Coulombe, dock ingen trummis eller basist den här gången utan de kompletterades med en musiker med en uppmickad Ocean Drum och stämsång.
Joshua kom med sin första LP The Sun Is Always Brighter 2007. Inspelad i en studio i Los Angeles. Han ville till sin andra skiva hellre ha egna musiker från hemtrakten. Som det också blev på albumet Build Me This (2009). Redan från starten har han drivit egna skivbolaget Northplatte hemma i lilla staden American Fork, Utah. Här har han nu egen skivstudio och har gett ut ytterligare sex album där det senaste Forever In Life, For Now kom 2021.
Joshua är en artist som håller han sig utanför de vanliga kretsarna för rootsmusik, långt från Nashville, Austin, New York och Kalifornien. Han har en egen stil som egentligen inte är Americana utan mer rockmusik med egna melodiösa låtar. Som ibland gick in i varandra. Drag åt folk- och country finns med. Smakfullt och framfört med säregen energi från Joshua. En fantastisk stund med organisk rockmusik och det kändes som det var över alldeles för tidigt då de bara spelade i 50 minuter.
Fredagen började annars med det danska bluesbandet Thorbjörn Risager & The Black Tornado. Ett stort band med sex personer bakom ledaren. De har en effektiv och väloljad show efter nu ca. 20 år med flitigt turnerande.
Risager är en synnerligen röststark frontman och hans musiker är alltid tighta. Pianist och organist Emil Balsgaard är en viktig kugge i The Black Tornados sound. Liksom bas och trummor från Søren Bøjgaard resp. Martin Seidelin. Flera fina solon från gitarristen Joachim Svensmark. På blås hade vi Kasper Wagner (tenor/alt/baryton sax) och Peter Kehl (trumpet/flygel horn).
Egna låtar under hela timmen. Bland de bästa kan nämnas Hold My Love Tight, Maybe It´s Alright, Come On In, Long Forgotten Track, Last Train och den långa avslutande All I Want.
På detta följde Bobby Lee från Sheffield, England med en soloshow. I en stil lite av J. J. Cale och Tony Joe White. Bara instrumentalt.
Hannes Aitman är en blott 20-årig ny förmåga på Americana-scenen. Skivdebuterade med en EP 2023 och gör sitt material på engelska. Debutalbumet Weak Point skulle släppas senare i augusti. Han hade ett helt band med sig men jag hörde för lite av detta för att kunna bedöma hans konsert.
Ryan Culwell från Dayton, Texas var solo och hade en stark röst med flertal personliga låtar. Han gav ut sitt första album Flatlands 2015, vilket följdes av The Last American 2018. Ett tredje album Run Like A Bull kom 2022. På sin knappa timme var det nog mest låtar ur det senare. Han berättade i god Texas-stil om flertalet av låtarna i korta introduktioner.
Svenske H. Self (Henric Hammarbäck) var en verkligt annorlunda countryartist. Han är vid 35 år tämligen ny som frontman, men har gett ut två album med engelska texter 2021 och 2023. Nu i höst kommer ett album med svenska texter. Henric har ju redan varit med att skriva text till några av David Ritschards bästa låtar som Rockbotten, Är det ens ett problem? och Duplantis blues.
Hans texter är vardagsrealistiska, raka och intressanta, men däremot textade han inte på när så bra som Ritschard. Han har helt enkelt ännu ingen större scenvana och stod still i mitten med texthäfte framför sig. Men det funkade ända ganska bra. Mycket tack att han hade ett fint band med sig där man särskilt kan märka gitarristen Steve Klasson. Här fanns också kvällens (och faktiskt hela festivalens!) enda pedal steel-gitarrist (som dock inte fick särskilt framträdande roll) samt en musiker på fiddle.
När Henric allra sist gjorde den avskalade Selma akustiskt med sparsamt komp var det som att höra John Holm. Precis som denne har H. Self en släpig röst.
Johsua James kom därefter.
Sist ut var en special för att hylla Elvis Presley vars dödsdatum var just 16 augusti (1977). Här ställdes det upp för Jesper Lindell & The Brunnsvik Sounds.
Jag kom bara att höra dryga 20 minuter i starten och låtar som Burning Love, Polk Salad Annie, Are You Lonesome Tonight och Bridge Over Troubled Water. Det var rubricerat som ett program baserat på albumet From Elvis In Memphis (1969) och jag gissar att de spelade låtarna från det albumet vartefter. Inhopp skedde från engelske sångaren Philip Seth Campbell, känd från gruppen Temperance Movement. Nedan en glad Campbell som erhöll ett diplom av arrangörerna Rootsy Granstigen.
