Dylan LeBlanc med sitt band var toppnamnet denna lördag 17 augusti i Hwitans trädgård mitt i centrala Falkenberg, Dylan har varit en flitig gäst på våra breddgrader och han har gått från en blyg men duktig singer/songwriter till en fullfjädrad rockartist. Här var det rock´n roll med ett tight band med två gitarrer i samklang, en vital keyboardist och en stadig rytmsektion.
Dylan var väldigt koncentrerad och i bandet, som kallas The Steel Vaqueros, fanns på gitarr/sång Clay Houle och på keyboard Ian Klin. Bägge dessa baserade i Atlanta, Georgia. På bas Zack Lamb från Nashville och på trummor Jeremy Hayes.
Efter en rivstart med tuff volym bytte han efter ca. 20 minuter till akustik gitarr på två låtar och vi fick några lugnare låtar. Viktigt för dynamiken. Ett skönt duellspel mellan Dylan och Clay rakt igenom. Bland låtar ur den precis 60 minuter långa konserten fanns Dark Waters, Coyote, Hate, Dust, Born Again, Renegade och hans mest kända Cautionary Tale.
Dagen började annars för min del med de tre sista låtarna från Judy Blank med band. En sångerska och gitarrist uppväxt i Utrecht, Nederländerna men sedan ett bra tag verksam i USA. Hon hade energi och lät bra men det blev för kort tid för mig för att rättvist bedöma konserten. Judy dök senare upp som duettpartner till Katie Pruitt för några låtar.
På detta rockbandet The Hanging Stars från London. Jag såg dem på Pustervik för två år sedan, den gången med en pedal steel-kille som nu saknades. Vilken skillnad det blev i upplevelse. Här fick vi mest något som liknade brittisk indierock årgång 1995 modell Oasis. Men de har en del bra låtar, en bra sångare i svenske Richard Olsson och vissa drag av Americana med bl.a. en del stämsång som fungerade.
Duon Dylan Earl och Chris Acker härnäst. Från Arkansas resp. New Orleans. De har förstås normalt varsina karriärer och sjöng också mest solo där den andre kompade. Några också tillsammans på sång, Acker i lite av John Prine-stil medan Dylan mer ren sydstats-country.
Dylan Earl såg jag med band i Kungsbacka för fyra år sedan och han är en klar favorit sedan dess. Då aktuell med albumet Squirrel In The Garden. Nu kom han ifjol med uppföljaren I Saw The Arkansas. Han har en mäktig basröst och personliga låtar.
Efter dem Katie Pruitt som hade fullt band. Den nu 30-åriga Katie kommer från Atlanta-trakten i Georgia men är numera Nashville-baserad. Hon albumdebuterade 2020 med Expectations och först nu i år har hon kommit med sin uppföljare Mantras.
Senast Katie kom till Rootsy-festivalen 2022 var det solo i en ren singer/songwriter-spelning med akustisk gitarr, nu fick hon spela i mer varierad stil mycket åt rockhållet. Hon har en väldigt expressiv röst, hon är driven gitarrist med många bra egna låtar.
Mot slutet kallade Katie in Judy Blank på två låtar.
Efter henne Dylan Le Blanc.
Emily Nenni gav oss en konsert i honky tonk-stil. Hon hade en sprudlande personlighet med skön stil i sina mellansnack. Hon är född och uppväxt i Kalifornien, men bor numera i Nashville och har tre album bakom sig varav det senaste Drive & Cry kom på New West Records i år.
Många bra egna låtar blev det och hade hon bara haft en pedal steel med sig hade det varit en helt klockren countrykonsert. Nu drog det lite mer åt rock på vissa låtar. Hon kompades av gruppen Teddy & The Rough Riders vilka hade spelat eget set tidigare på dagen. På elgitarr hennes pojkvän Jack Quiggins och på bas Ryan Jennings medan jag inte uppfattade trummisens namn.
Bland låtar Emily gjorde fanns Get to Know Ya, Useless, In the Morning, Boots, The Rooster And The Hen, Drive And Cry och Don’t Wanna Cry samt en underbar version av Terry Allens låt Amarillo Highway.
Sista akt var för andra kvällen i rad Jesper Lindell & The Brunnsvik Sounds. Nu med deras egna låtar och för denna enda spelning i år förstärkta av tre man i Brunnsvik Horns.
