Den amerikanske countrysångaren, gitarristen och låtskrivaren Bobby Bare 90 år idag. Han föddes som Robert Joseph Bare den 7 april 1935 i Ironton, Ohio. En av countrymusikens största profiler sedan det tidiga 1960-talet med 70 hits på Billboards countrylista åren 1962-1986. Invald i Country Music Hall of Fame 2013. Han har hyllats hela veckan med events i Nashville med kulmen ikväll på en gala där sonen Bobby Bare Jr. (född 1966) är värd.
Bobby Bares skivor har varit av hög klass. Storhetstiden är indelad i åren på RCA (1962-1970), Mercury (1970-1973), åter till RCA (1973-1978) och på Columbia (1978-1983).
Bobby hade fått en större pophit redan 1959 med The All American Boy på lilla Fraternity Records, men av misstag anges som artist en av kompositörerna Bill Parsons. Bobby är åren 1958-1961 inkallad i the US Army. När han muckat kommer han till Nashville och får skivkontrakt med Chet Atkins på RCA.
Bobby skrev låtar till bl.a. Ferlin Husky och Wynn Stewart innan hans debutsingel Shame On Me kommer 1962. Den når plats 23:a på Hot 100 och 18;e på country. Med Detroit City får han 1963 ett större genombrott, 18:e plats på Hot 100 och 6:a på countrylistan. Den ger honom en Grammy Award och ett internationellt genombrott och blir bl.a. etta på svenska Tio i Topp under två veckor oktober/november 1963.
Den följs nu av 500 Miles Away From Home (10;a på Hot 100, 5:a country och 5;a på Tio i Topp), Miller´s Cave (33:a på Hot 100 och 4;a på country) samt Four Strong Winds (60;e på Hot 100 och 3;a på countrylistan). Han ger ut en rad album under denna första RCA-epok varav två duettalbum med Skeeter Davis 1965 resp. 1970.
Det blir sammanlagt 25 hits på countrylistan under 1960-talet på RCA där den sista större var (Margie´s At) The Lincoln Park Inn från 1969, skriven av Tom T. Hall. Den senare komponerade även vad som blev Bobbys första hit på Mercury 1970, den fina How I Got To Memphis vilken följdes av hans version av Kris Kristoffersons Come Sundown. Bägge dessa finns med på hans första Mercury-album This Is Bare Country (1970), producerat av Jerry Kennedy.
Bobby har alltid haft en särdeles stark förmåga att hitta spännande låtskrivare att tolka, men skrev också en del av sitt material själv. Nu tillbaka på RCA kommer några av hans absolut bästa album där han får låtar av den underbare Shel Silverstein som inte minst textmässigt är en helt unik låtmakare.
Bobby fick en countryhit med Silversteins Sylvia´s Mother 1972, och det kommer tre fina album med dennes låtmaterial. Dubbelalbumet Lullabys, Legends and Lies (1973) med countrysingelettan Marie Laveau följt av Hard Time Hungrys (1975) och The Winner And Other Losers (1976).
Över till Columbia 1978 och en sorts nytändning med nya musiker och producenter. De bästa av låtarna fins samlade på en samlings-LP från engelska Edsel (bild nedan). Bland Top 20 hits på countrylistan finns Sleep Tight, Good Night Man (1978), Numbers (1980) och New City Road (1982). Även Top 40-hiten Tequila Sheila från 1980 måste nämnas. Han gör här några album med sydstatsrock-känsla Down And Dirty och Drunk And Crazy ( båda 1980). Till albumet As Is (1981) hade han Rodney Crowell som producent.
Mellan 1983-1988 var han värd för tv-serien Bobby Bare and Friends på The Nashville Network där han intervjuade låtskrivare och sjöng med dem på deras låtar.
1998 fanns han med i supergruppen Old Dogs med Jerry Reed, Mel Tillis and Waylon Jennings. Det blev bara detta enda album för dem utgivet på Atlantic. Alla 11 spåren skrivna av Shel Silverstein och albumet är producerat av Bobby Bare.
Det kom år 2020 en box om åtta CD. Här finns alla 119 låtar Bobby spelade in av Silverstein plus 18 låtar från andra låtskrivare samt en 128-sidig bok. Shel Silverstein avled 1999 vid 68 års ålder.
Bobby Bare kom till Oslo i april 1964 ihop med bl.a. Jim Reeves oh Chet Atkins medan det dröjde till november 1969 innan han kom till Konserthuset i Göteborg. Då i ett paket med Connie Smith, Skeeter Davis, Nat Stuckey och George Hamilton IV. Han var tillbaka i Göteborg och nu på Scandinavium 1973 i en gala ihop med Chet Atkins, Jim Ed Brown och Dottie West.
Sedan kom de fyra gånger jag fick se och höra honom live. i Scandinavium 1979, 1980 och 1983 samt i Lisebergshallen 1987. Vi alla tillfällen var det under den massiva countryfestivalen där han bara fick en knapp timme. Jag träffade honom kort för signeringarna två av gångerna men det blev ingen intervju.
Nedan LPn A Bird Named Yesterday från 1967 vilken inspirerade Alf Robertson så starkt att han översatte låtarna och konceptet med recitationer mellan dem till sin första egna LP En liten fågel flög… från 1968.
