Charley Crockett kom till Pustervik måndagen 19 augusti. Nu uppe i en fullsmockad övervåning (200 personer) efter att förra året varit förband till JD McPherson nere i stora salen.
Crockett är född 1984 i San Benito, en gränsstad i södra Texas. Efter att under en fattig och strulig uppväxt ha flyttat runt i Texas med sin ensamstående mor hamnade Crockett till slut i New Orleans. Han började som en blues-sångare, men med varje albumsläpp blir det allt mer country och rootsmusik.
Debutalbumet A Stolen Jewel gav honom ett större lokalt följe i Dallas-trakten där han hade sin bas kring 2015. Uppföljaren In the Night kom 2016 och drev honom mer mot country och efter ett års intensivt turnerande kom albumet Lil G.L.’s Honky Tonk Jubilee ut 2017 . Albumet är en samling covers av country-klassiker, rootsig ‘Texas Soul’ som han själv gärna kallar det.
Hans hittills bästa album Lonesome As A Shadow kom i april 2018, inspelat vid Sam Phillip’s Recording Service i Memphis med hjälp av producenten Matt Ross-Spang (Jason Isbell, Margo Price). Hans första fullängdare med enbart eget material och senare ifjol kom albumet Lil G.L.´s Blue Bonanza.
Charley berättade från scen också att han spenderat många år som gatumusikant, i bl.a New Orleans och New York men också i Europa där under ett helt år var i Paris. Numera är han Austin-baserad och har gjort uppemot 200 konserter om året på sistone.
Dock med ett abrupt stopp nyligen då ett medfött hjärtfel spökade. Han fick i januari i år genomgå en “open-heart- surgery”. Som tur var med lyckat resultat och nu bara ett halvår senare är han i full gång igen.
Ikväll som senast med fyra musiker bakom sig i bandet the Blue Drifters. Keyboardisten Kullen Fox från Austin spelade även dragspel och trumpet i vissa låtar. Det blev därav ett varierat sound ikväll. Country med rocktryck men också efter 30 minuter hela fyra bluegrasslåtar med alla kring en mick. Övriga i bandet var Texasmusikerna Alexis Sanchez på gitarr, Mario Valdez på trummor och Collin Colby på bas.
Charleys styrka är i attityden, energin och låtskrivandet. Däremot är hans röst inte tillräckligt omfångsrik, stark eller nyanserad för att det skall bli sådär knäckande bra.
De hann nog med närmare trettio låtar under den 1 timma 40 minuter långa showen. Covers som That´s How I Got To Memphis, Jamestown Ferry, Nine Pound Hammer (solo), I Ain´t Never och Big City men också många egna låtar. Någon från det nya album, hans sjätte, som kommer i september. Med titeln The Valley.
Bland låtar jag uppfattade fanns (med reservation) How Low Can You Go, Big Gold Mine, Borrowed Time, I Wanna Cry, Five More Miles, That’s Maybelle, How Long Will I Last, I Am Not Afraid, The Valley, Banjo Pickin’ Man, Around This World, Lil’ Girl’s Name, Ain’t Got No Time To Lose, Help Me Georgia, Silver Dagger, Baby 1-2-3, The Sky’d Become Teardrops, Ain’t Gotta Worry Child, Trinity River och Lead Me On.
Mot slutet Goin’ Back To Texas, Baby Let’s Rock och som näst sista var han ensam i Diamond Joe.