Chuck Berry, Göteborg och jag – 18 mars 2017

Chuck Berry finns inte längre bland oss. Men precis som det varit sedan han slog igenom på 1950-talet är hans musik levande hos alla som älskar rock. Vi fick ha honom med länge som scenartist. Han gjorde sin sista spelning någonsin i oktober 2014 på klubben Blueberry Hill i hemstaden St. Louis tre dagar innan sin 88 årsdag. Den klubb han spelat på en gång i månaden under 21 års tid.

2014 var också året Chuck Berry fick Polar Music Prize. Till prisceremonin i Stockholm kunde han tyvärr inte komma. På galan i Berwaldhallen spelade bl.a Dave Edmunds, en av många artister som alltid har med Chuck Berry-låtar på sin repertoar.

Det kommer ett nytt album betitlat Chuck den 16 juni och förstasingeln Big Boys är ute sedan 22 mars. Inspelningarna är gjorda mellan åren 1991-2014. Albumet har tio låtar och här finns titlar som Lady B. Goode och Jamaica Moon, parafraser på tidigare Berry-låtar. Det ges ut av Nashville-bolaget Dualtone Records som även gav ut June Carter Cash och Guy Clarks sista skivor, Det har faktiskt inte getts ut något nytt album med Chuck sedan Rock It 1979.

För att lära känna Chuck Berrys värld  kan rekommenderas läsning av hans självbiografi från 1987. En bok han inte hade någon spökskrivare till och som han filade på i ca. åtta år innan han var nöjd. Så är den också välskriven men också så noggrann med detaljerna i hans ungdomsår att det på ett vis räcker att börja läsa från kapitel sex, ca 100 sidor in i den ca 350 sidor tjocka boken. Det är så långt in i boken kommet innan hans karriär tar fart när han åker till Chicago 1955 och där träffar Leonard Chess mfl. Först vid 29 års ålder får han ut sin första skiva, singeln Maybellene/Wee Wee Hours.

Till Sverige kom Chuck första gången 1965 då han spelade på två galor arrangerade av Simon Brehm. Först i Mässhallen i Göteborg den 26 oktober där även Tages och P.J. Proby uppträdde. Probys tolvmannaband kompade Chuck. Samma tre akter plus the Mascots spelade även på Johanneshov Isstadion i Stockholm den 27 oktober. Chuck var inte nöjd med Probys band och Göran Lagerberg och Freddie Skantze i Tages fick i logen strax innan frågan om de kunde vara med och kompa Chuck. så blev det också och genom åren har han ofta använt sig av inhemska musiker på sina spelningar i Europa.

För Göteborgs del blev det därefter bara sex spelningar; Scandinavium 1973, 1976 och 1978, Stora Torp i Delsjön 1998 samt Lisebergshallen och Trädgårn 2007. Jag såg honom första gången  på Scandinavium 1976 och förband var Jerry Williams & Blåblus. De senare kompade sedan Chuck. Även 1978 var det svenskar som kompade, vill minnas att det var medlemmar ur the Boppers mfl.

Spelningen 1998 var ju högst speciell eftersom det var utomhus inför ca 8000 personer en fin sommarkväll den 30 juli. Arrangerande Nöjets ordinare spelplats Trädgårdsföreningen var inte tillgänglig och det sluttande gräsområdet nedanför det lilla slottet bakom Sveriges Radio användes för första gången. (Därefter spelade Ulf Lundell 1999 men sedan dess har det inte använts). Det var nog också många som hoppades att Keith Richards skulle dyka upp som gäst. The Rolling Stones var ju bevars i Göteborg och skulle spela på Ullevi dagen efter den 31 juli. Men därav blev inget tyvärr.

Kvällen började med Jerry Lee Lewis som lät sitt band spela länge innan han väl kom in och det var en alldeles för kort konsert, tippar att det var ca 25 minuter han var på scen. Betydligt längre spelade däremot Little Richard, här var det showmanship i deluxeversion och han var helt vild vid sin flygel emellanåt. Även om Richard var i form så kändes det ändå som helt rätt att lägga Chuck Berrys show sist. Chucks gitarr må ha varit ostämd men han fick till en ca en timmes show som jag tror de flesta var nöjda med. Massor av hans klassiker hanns med och extranumret var Reelin´ And Rockin´.

I juli 2007 var Chuck ute på sin sista långa turné för Skandinaviens del. Han delade konserterna med Status Quo och Nisse Hellberg. I sitt band hade han då sonen Charles Berry Jr. på gitarr, dottern Ingrid Berry Clay på sång, vapendragaren Jim Marsala på bas plus européerna Daniel Trustrup Rössing på piano och Jean-Michel Biger på trummor  (se nedan för spelplatser). Tyvärr kom jag inte på någon av de spelningarna men fick dock helt oförhappandes dock träffa honom.

Inne på centralstationen i Göteborg satt plötsligen ingen mindre än Chuck Berry i en skinnfåtölj. Ensam. Jag gick fram och bad min då 13-årige son Mark ta ett foto. Minns att jag sade Hallo Mr Berry och sedan fick jag ca . tre minuters snack innan hans sällskap kom för att hämta honom. Han svarade artigt och hade vi inte blivit avbrutna hade jag nog fått sitta där ett tag till. Han var då alltså 80 år fyllda men såg yngre ut och jag minns att jag fascinerad av hans långa fingrar.

Jag fick ur mig något om att han var min favorit till att få nästa Polar Music Prize eftersom jag i den vevan haft radioprogram där lyssnarna fick välja pristagare. Detta pris hade han inte hört talas om, men tackade för att jag spelade honom i radio (Sju år senare fick han priset). Han pratade om att han för det mesta körde bil mellan gigen, men nu skulle ta ett tåg till Norge. Han var på så gott humör att han t.o.m ritade en smiley ihop med sitt namn på autografen. Oförberedd som jag var så fanns ingen skiva eller bok med, men denna lilla signeringen ligger nu fint inlagd i mitt ex av The Autobiography. Det märkliga är att han skrev 2009 när året var 2007 eller är det en amerikansk 7;a?

Sverige/Norge-delen av Chuck Berrys turné 2007

____________________________________________________