Åmål´s Blues Fest gick i mål med sin 26:e upplaga under helgen 7-9 juli. Uppskattningsvis fanns ca 2 500 personer inne i Bluesterminalen per kväll. Redan torsdag kväll kunde vi inne på Kulturmagasinet höra Hook Herrera Band med göteborgarna Göran Svenningsson på gitarr och Lars Mellqvist på bas kompletterade av Marcus Andersson på trummor. På tre nummer gästades de av amerikanskan Jai Malano som imponerade i en skön R&B-stil inte olik Nikki Hills.
Dagen efter spelade samma konstellation nere i Bluesterminalen som allra sista band, men då med Malanos egenskrivna låtar i centrum. Denna Austin-baserade sångerska tror jag vi får höra mer av framöver. En stark personlighet. Liksom förstås den nu i Skärhamn bosatte amerikanen Hook Herrera som på torsdagen även spelade gitarr och sjöng vid sidan av sitt munspelande.
Bra start inne på Kulturmagasinet på fredagen var det med bl.a Sverigedebut för engelskan Kyla Brox som kom med sin make Danny Bromley på gitarr.
Här hörde vi också fina svenska bluesartister. Felicia Nielsen, som tidigare gick under artistnamnet Shoutin´Red vårdar pre-war blues liksom förra årets Junior Blues Prize-vinnare Daniel Widegren. De gjorde på torsdagen var sina akustiska set och kom tillbaka på fredagen med en gemensam spelning, Fascinerande att höra dem för mig som inte alltför ofta hört dessa gamla blueslåtar, där t.ex Widegren spelade en rad Charley Patton-låtar. De har dessutom bägge förmågan skriva nya låtar i denna stil och är duktiga gitarrister,
Vid flera tillfällen spelade även skånska Homesick Mac & Maria Stille akustiska spelningar. Mac har spelat på festivalen vid många tillfällen sedan 90-talets slut. De har ett program där de gör countryduon the Delmore Brothers låtar medan de i Åmål breddade detta med blueslåtar. Startade sina set med fina Blues Stay Way From Me. Här gjorde också Bror Gunnar Jansson och Slidin Slim succéartade solospelningar.
Inne i terminalen var det första jag såg Miriam Mandipira, som var så bra för två år sedan kompad av veteranerna i Delta Blues Band. Nu i lite mer jazzbetonad inramning med ett dansk trio ledd av Kjeld Lauritzen på hammond. Ett härligt varierat set där de slutade med standardlåten The Nearness Of You.
Miriam har enorm talang och var om möjligt ännu bättre i år. Uppväxt i Zimbabwe, även verksam i Sydafrika innan hon 2007 flyttade till Köpenhamn.
Från USA kom veteranen James Harman, en idag 72-årig munspelare och sångare i form ikväll. Jag har sett honom i Åmål såväl 2005 som 2009 men frågan är om inte detta var den bästa konserten med honom. Fint uppbackad av finska Tomi Leino Trio.
Justina Lee Brown från Nigeria kompad av italienska Morblues kom därefter och detta var ett tight band med en väldigt rivig sångerska.
Vid midnatt det som annonserats som årets toppnamn Songhoy Blues från Mali. De hade en enda gitarrist fram till halva konserten då även sångaren tog på sig en elgitarr och volymen höjdes. Svårbedömt men det är förstås exklusivt att Åmål kunde få hit dessa när de nu nyligen spelade inför storpublik på Glastonbury-festivalen i England och har uppmärksammat i USA. Det var det typiskt västafrikanska malande bluessvänget, men om det var för den sena starten eller ej men efter halva konserten var det nog bara runt 500 personer kvar i publiken av vad som kanske var det dubbla från start.
Bonita & the Blues Shacks var en ny konstellation. Den tyska gruppen har ett ess i gitarristen Andreas Arlt och sången sköts normalt av även munspelande brodern Michael Arlt, Men här dominerade den sydafrikanska sångerskan Bonita.
Gitarristen o sångaren Nathan James – som senast var i Åmål med James Harman 2009 – kom med sitt band Rhythm Scratchers från Kalifornien som körde i varierad i stil som förde tankarna till Ry Cooder. Argentinaren Chino Swingslide – bosatt i Barcelona sedan länge- fanns med i bandet och denne hade även dagen innan varit i terminalen med eget band. En trevlig personlighet och verkligt säker gitarrist.
Engelska Kyla Brox Band sist ut. Kyla som är dotter till blues-och rockveteranen Victor Brox kommer från Manchester och hade den otacksamma uppgiften att följa efter Ian Siegal, men med en stark röst och sin scenvana kunde den 37-åriga sångerskan få publiken med sig. På några nummer spelade hon flöjt och fick till lite engelsk folkmusiktouch mitt uppe i blueslåtarna. Danny Bromley var här väldigt intensiv i sitt spel med sin elbas, Eget material mest men slutade med Wang Dang Doodle och en inlevelse av rang i Cohens Hallelujah.
