Från Abba till Monica Z är namnet på en i höstas utgiven bok på lilla förlaget Stevali i Kalmar. Detta är det mest heltäckande som getts ut i ämnet svensk musik på skiva. En tegelsten på nära 800 sidor som jag nu ägnat senaste veckan till att gå igenom. Läsningen inspirerar till lyssning förstås och jag har sprungit fram och tillbaka mellan vinyl och Cd-hyllorna för att se om jag har de album som omnämns. Många är de album jag nu tack vara bokens texter verkligen vill återvända till.
Medräknat huvudansvarige redaktören Daniel Atterbom är 15 olika skribenter inblandade och alla har verkligen bidragit med insiktsfulla texter. Flitigast förutom Atterbom själv är Anders Lundquist.
De flesta album får två sidor och den strama och effektiva layouten är klockren. Själva formatet är också bra och annorlunda. Förstås kan man sakna bilder men då är vi uppe i helt andra kostnader för förlaget och jag saknar dem inte heller efterhand jag kommit in i boken.
Det rör sig om ett urval av inalles 377 svenska album från åren 1956-2016 inom alla typer av rock samt pop, reggae, blues och jazz. Relativt många jazzalbum faktiskt där merparten av artiklarna är skrivna av Jan Olsson.
När arbetet med boken gick mot sitt slut avled tragiskt nog Daniel Atterbom efter en kort tids sjukdom. Han gick bort den 4 juni i år vid 56 års ålder och hade under våren precis blivit klar med det fem sidor långa förordet. Boken slutfördes av Daniels vänner, familj och de medverkande.
Atterbom skriver i förordet att man för att någonstans begränsa urvalet har uteslutit folkmusik, dansband och konstmusik. Med undantag för Pepparn och Schytts skriver han. Härmed inget med Benny Anderssons Orkester och inte heller Sofia Karlssons suveräna Dan Andersson-album. Countrymusiken nämns inte som utesluten men är det likafullt. Vilket innebär att åtminstone jag saknar Alf Robertson, Jill Johnson och Rank Strangers.
Abba är inte oväntat de som har flest album med, hela fem album, samt därtill en artikel om Chess plus att Frida och Agnetha representeras med var sina soloalbum.
Ulf Lundell och Pugh Rogefeldt har fyra album vardera. Peps Persson har tre egna album plus den med Ronny Åström ( på dennes debutalbum Den Ensamma Människan spelar Peps Blodsband samt att Peps producerat skivan). Trots boktiteln så finns förstås även artister med de sista bokstäverna i alfabetet med. Visserligen bara tre; dessa är förutom Åström far och dotter Åkerström.
Hyggligt många 60-tals plattor är med, alla texter här är medryckande och bra skrivna av Micke Englund. Här finns de givna grupperna med men också mer oväntat album med grupper som The Violents och 14.
Göteborgsartister är tämligen väl förekommande. Håkan Hellström har fått med tre album. Vidare ett vardera med bl.a Tages, Jackpots, The Spotnicks, Doris, Barbro Hörberg, Dan Berglund, Freddie Wadling, Papa Dee, Daniel Lemma, Björn Olsson, Ulf Wakenius, Bengt Hallberg, Broder Daniel, The Soundtrack Of Our Lives och Kai Martin & Stick!. Mest udda är nog Bob,Björn och Daves album Extraknäckt från 1973 och Sam Vesterbergs Väg 45 från 2002.
Det blir gärna att man letar efter vad som saknas och det mest uppenbara är förvåningen över att The Hives inte kommit med. Samt att Totta Näslund (något av hans soloalbum eller Totta´s Bluesband kunde gärna varit med) och Björn J:son Lindh saknas. Den senare är en portalfigur i svenskt musikliv och gav ut många fina album.
Mest underligt är kanske att en av de genom tiderna mest säljande grupperna Nordman inte finns med. Så heller inte Carola. Just dessa har sålt mer än 500 000 ex. av sina debutalbum och bara därför skulle jag nog sett till ta med dem.
Sedan är det ju en smaksak det hela men jag skulle vilja ha haft med namn som Daniel Norgren, Peter Lundblad, Helen Sjöholm, Östen Warnerbring, Siw Malmkvist, Nanie Porres,Lars Demian, Toni Holgersson, Bengt-Arne Wallin, Basse Wickman, Sven Zetterberg, och Sator. m.fl.
Wilmer X borde ha haft fler än ett album absolut, särskilt som ingen av Nisse Hellbergs soloplattor är med. Av dessa borde åtminstone den han gjorde ihop med Peps med titleln Röster Från Södern varit given.
Storheter som Monica Zetterlund, Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström tycker man skulle ha haft med fler än en vardera. Cornelis dubbelalbum Poem, Ballader Och Lite Blues från 1970 saknas stort liksom någon av Åkerströms Bellman-skivor.
Men varför gnälla. Detta är en verkligt bra bok som med fördel kan ställas intill din skivsamling. Stort plus till att det förutom all annan givande information i artiklarna också i spalten för albumfakta alltid nämns de eventuella bonusspår som tillkommit vid CD-återutgivningar. Inte visste jag t.ex att Barbro Hörberg medverkar i en recitation i låten Landsvägsmaja på Sven-Ingvars i Frödinglands CD-utgåva.
