Fredagen nere på Bluesterminalen började jag med Rolf Wikström som hade ett för mig helt nytt band. Jag har ju sett honom otaliga gånger förut, senast här i Åmål 2022. På piano Niklas Medin, på hammondorgel Hasse Olsson, på trummor Michael Edlund och på bas Ulf Ivarsson. Rutinerade musiker.
Vi fick först Starka band följd av bl.a. Jag älskar dig ändå, Leva som en luffare, Andra sidan viken, Solidaritet, Kom till mig kvinna, Vi ska bygga upp en kyrka och allra sist Allt är gjort av plåt.
På detta följde irländska Gráinne Duffy i sin första Sverigespelning. Det var rätt tuff bluesrock där hon excellerade som driven gitarrist. Med sig hade hon på gitarr Paul Sherry, på bas Davy Watson och på trummor Alexander Shad.
Egna låtar men också en covers av Etta James-låten I´d Rather Go Blind och Koko Taylors låt Vodoo Woman.
The Black Sorrows är det australiska bandet sångaren/låtskrivaren/gitarristen Joe Camilleri startade redan 1983. De hade stora framgångar i slutet av det decenniet med framförallt albumet Hold On To Me där titellåten var en hitsingel 1989. Vi fick också låtarna Chained To The Wheel och The Crack Up ur samma album. Ur fina albumet Harley And Rose från 1990 fick vi bl.a. titellåten och Hold It Up To The Mirror.
Det var en ren rockkonsert och det var bra låtar rakt igenom. Han överraskade med en långsam och bluesig version av gamla klassikern Since I Met You Baby. Innan den en rivig cover av Bob Dylans låt Silvio. Joe är vid 76 år fyllda fortfarande väldig stark. Som extra krydda tog han även fram en saxofon på några låtar. Han kunde röstmässigt påminna en hel del om Van Morrison.
Marino Valle Band kom härnäst. Innan spelningen fick en rörd Marino erhålla Åmåls Bluesfest Award. Han är verkligen en av de allra bästa vi har när det gäller soulfylld blues och det var en vass konsert. När han gjorde Magic Sams låt Give Me Time var det en av hela festivalen största stunder för mig. Finns att lyssna på via min facebook-sida där det finns en rad andra liveklipp från kvällarna.
I det suveräna bandet bakom Marino idel Göteborgsmusiker med Henrik Pilquist på gitarr, Michael Edlund på trummor, Mikael Fahleryd på bas och PJ Altin på keyboards.
Såg andra halvan av konserten med Karin Rudefelt & Doktor Blues. Här sjöng även gitarristen Lennart Olofsson flera av låtarna.
Inne i Kulturmagasinet (Gamla Kyrkan) hade jag redan vid torsdagens invigning hört två band göra var sin timma. Först Stockholmsbandet The Lowdown Saints i klassisk old-school blues med en hel del nyskrivet, bl.a. två med Sven Zetterbergs efterlämnade texter. Med sång av trummisen Tommy Moberg. Övriga i bandet är gitarristerna Hannes Mellberg och Frank Matthiessen, Urban Heed på ståbas och Gustav Almstedt på munspel/sång,
Efter dem mer blues med kvartetten Hot Dog Taylor. Bandet består av Peter “PG” Gustavsson (sång/gitarr/munspel) från Karlskoga och känd även från Blueass Blues Band, Mikael Kähäri (gitarr) från Kopparberg. Lars Andersson (bas) från Lönneberga och Lennart Karlsson (trummor), från Vansbro. Tight och bra och PGs röst är verkligt stark.
I Kulturmagasinet fredag även en stark timme med Erika Baier. Hon hade med sig Thomas Hammarlund på gitarr, Max Lorentz på piano/orgel, Staffan Bond på bas och Peter Bergqvist på trummor. Många fina solon från Hammarlund och Lorentz stack ut liksom Erikas härliga scenstil och röst. Alla låtar skrivna av Erika förutom mot slutet en cover av Hound Dog. Stark repertoar hon skaffat sig.
På fredagen också en countryblues-timme av bästa märke med Bert Deivert & Copperhead Run. Bert är amerikanen som flyttade till Värmland som 23-åring och han är en mästare på mandolin. Sjunger också bra.
Vid sin sida sedan 1985 när det gäller den här konstellationen har han gitarristen Janne Zander. Dessutom i bandet Per-Arne Pettersson på bas och Fredrik Lindholm på trummor vilka Bert spelat med i 14 år berättade han. Låtar från 1920- och 1930-talen och det var väl enda gången vi fick sådan old-timey blues under den här festivalen. Två låtar vardera var från Berts stora favoriter Yank Rachell och Sleepy John Estes. Vi fick även t.ex Cuckoo Crowed, en Gustaf Fröding-text översatt av Bert.
Lördagen började jag terminal-spelningarna med programpunkten Damer i Blues. Det var en norsk konstellation ledd av Rita Engedalen och Margit Bakken. Rita skötte snacket och det var tema med kvinnliga bluesartister. Gitarristen Espen Liland är en legend i sitt hemland. Han kompletterades av Bård Gunnar Moe på bas och Eivind Klöveröd på trummor.
Rita hade förra året här i Åmål med sig Morten Omlid på gitarr. Denne gick ju senare under 2023 bort och han hyllades med låten My Precious Blues skriven av Rita. In på munspel kom nu på två låtar också Jostein Forsberg, Mortens spelkamrat i gruppen Spoonful Of Blues. En fin version av Janis Joplins låt Turtle Blues fanns med. Liksom populära Yellow Moon som Rita spelat in på skiva med Morten. Margit gjorde Etta James-låten Out Of The Rain fint.
Canned Heat var en sen bokning till Åmål och årets upplaga hade nytt album i bagaget och kändes fräscha, Förra gången de spelade här var på den andra festivalen 1993 och kvar sedan dess är trummisen Fito de la Parra. Som kom med i bandet 1967 och spelade med dem på såväl Monterey som Woodstock-festivalerna. Oerhört sväng i hans trumspel ännu, I övrigt Dale Spalding sång/munspel, Jimmy Vivino på gitarr/sång och Rick Reed på bas. De två senare nya medlemmar sedan 2019 medan Dale varit med sedan 2008.
De startade med On The Road Again och fick storpubliken på närmare 2 500 i gungning direkt. Deras boogieblues passar ju väldigt bra på en festival. Dale är en bra frontman. Han och James delade på sången. Vi fick förstås givna låtarna Going Up The Country, Time Was och Let´s Work Together. Let The Good Times Roll fanns också med .Men också tre riktigt bra låtar ur deras nya album Finyl Vinyl som kom tidigare i år. Långa lite psykedeliska So Sad, instrumentala East/West Boogie och James komposition One Last Boogie.
Robert Finley från Louisiana kom på därefter. Festivalens huvudnamn levererade en härlig show. Han är precis 70 år fyllda och gjorde en storstilad comeback med sitt första album för åtta år sedan, efter lång tid som semi-professionell då han jobbade som snickare men också militärmusiker. Numera har han blivit blind men har trots handikappet lyckats bli en firad soul och blues-artist med massor av spelningar på festivaler runtom i Europa. På flera av dessa är han affischnamnet i år. Han hade scenkarisma så det räckte. härlig mikrofonteknik, sköna gymnastiska övningar och med mycket personliga mellansnack till sina egenskrivna låtar.
Bland låtar han gjorde fanns flera höjdare ur hans album från förra året Black Bayou (producerat av Dan Auerbach från The Black Keys); Livin´ Out A Suitcase, Sneakin Around, What Goes Around (Comes Around) och Nobody Wants To Be Lonely. Låtar ur hans andra album från 2017 var Medicine Woman och Get It While You Can. Fantastiskt underhållande om än lite kort show.
Finley hade ett ungt band bakom sig i form av Liam Hart på gitarr, Oliver Hopkins på bas och Charlie Love på trummor. Samt dottern Christy Johnson på bakgrundssång. Hon fick även göra två låtar solo där hon verkligen fick publiken med sig särskilt i sin själfyllda version av I´d Rather Go Blind. Den andra var Take Me To The River.
Kat Riggins stod för hela festivalens mest energiska konsert. Hon for runt på scenen helt vilt under sin timma. Såg henne ju på liten klubb i Kungsbacka 2022, hon kom ‘även till Karlbergsskolan i Åmål på den turnén, och att hon skulle behärska en stor scen var inte överraskande. En fartfylld höjdarkonsert med Blues, soul och rock i en mix av bästa märke.
Bland toppar hennes cover av Albert Kings The Hunter samt Grits Ain´t Groceries. Det fanns också låtar ur hennes förebilder Etta James och Koko Taylors repertoar. Mot slutet en kortare Whole Lotta Love och allra sist Blues Is My Business.
Kat hade ett fint band med sig bestående av Little Boogie Boy på gitarr, Brian Kruit på bas, Jan de Ligt på trummor och Andreas Carree på trummor. Ett band från Nederländerna som annars kallar sig Blues Revival Movement. Samma band som kompade henne under Europaturnén 2002. Kat har även ett andra band i sin hemstad Miami.
Tidigare på dagen hade jag även sett en spelning med nya duon JimBo. De rutinerade Jim Ingvarsson på trummor och Mr. Bo Carlsson på sång/gitarr, Den senare är enastående stark sångare och gitarrist. Jim är en av landets bästa trummisar som nu gjort comeback på senare år efter den långa tiden bakom Sen Zetterberg. Ett suveränt bra låtval.
