Baslegenden Stanley Clarke på återbesök på Nefertiti måndagen 14 maj. Redan förra gången i april 2015 var det sensationellt att den lilla jazzklubben fick ett sådant stort namn att spela på en intim spelplats. När de återkom 2016 var det också i stora Konserthuset vi fick se dem. Läs min recension från den konserten i bloggen genom att slå på Stanley Clarkes namn i sökrutan eller på november 2016-fliken.
Stanley är född i juni 1951 och helt klart alert som aldrig förr, inspirerad av ungdomarna i bandet som bestod av på piano den Georgien-födde Beka Gochiashvili, 22, ofta i sköna dueller med keyboardist Cameron “Planetary Prince” Graves, 32. från Los Angeles. Ny trummis sedan sist var 25-årige Shariq Tucker från New York och dessutom fanns den unge afghanske tablaspelaren Mader Saler med i stort sett i alla låtar.
Redan i första låt var det full fart på bandet där Beka och Cameron hade rena duellen. I andra låt en annorlunda ljudbild genom tablaspelet,. Mader var flitigt med kvällen igenom och hade fina samspel med Stanley som spelade kontrabas hela första set, ibland med stråke och han fick ofta torka basens strängar när det nu var så varmt i lokalen. Första set var på 50 minuter.
Direkt i andra set kom elbasen fram och här var det uppvisning från Stanley som nog är jazzvärldens snabbaste och inte bara därför men för min del är han nog den bäste basisten ännu. Vi fick en ljuvlig version av Charlie Mingus´Goodbye Pork Pie Hat följd av Song To John, egen låt skriven som en hyllning till John Coltrane, Det kom också flera jazzfusion-låtar i andra set som drog iväg till cirka 65 minuter.
