Lucinda Williams sist ut på scen denna lördag 10 maj i Scandinavium. Innan dess unge Jackson Dean från Maryland och Jill Johnson. Den nu 72-åriga Lucinda kan efter en stroke inte längre spela gitarr och rör sig inte många meter på scen. Men den sköna raspiga rösten har hon intakt och hon är scenvan efter alla dessa år som liveartist. Före varje låt presenterade hon lugnt lite kort bakgrund till låtarna.
Hon kom med ett helt grymt band ikväll med bara rutinerade musiker; Doug Pettibone och Marc Ford på gitarr, David Sutton på bas och Brady Blade på trummor. Plus en keyboardist. Det var fjärde gången i Göteborg och jag har sett henne tidigare i Trädgårn (2003 och 2007) samt på Pustervik 2013. På den senare var även David Sutton med minns jag.
Vi fick egna höjdare som Rock n Roll Heart, Stolen Moments, Drunken Angel och Lake Charles, men också covers av You Can´t Rule Me, While My Guitar Gently Weeps och Rockin In The Free World. Synd att hon inte gjorde fler egna kan man tycka. Det var ju också skall sägas lite ödslig känsla i den stora lokalen men att det var tacksamt med en så stor scen. Nu fungerade ljudbilden också perfekt medan det innan varit lite skränigt.
LÅTLISTA
- Can’t Let Go
- Rock n Roll Heart
- Stolen Moments
- Drunken Angel
- Lake Charles
- You Can’t Rule Me (Memphis Minnie cover)
- Out of Touch
- While My Guitar Gently Weeps(The Beatles cover)
- Righteously
- Joy
- Rockin’ in the Free World (Neil Young-cover)
Jackson Dean är en 24-åring från Maryland som gjort sig ett namn med albumen Greenbroke (2022) och On The Back Of My Dreams (2004). Nytt album på gång ur vilket vi fick några smakprov. Han spelade på ett par välanvända akustiska gitarrer och hade ett fint band med idel Maryland-musiker med sig. Countrystuk om än åt rockmusikhållet. Det fanns t. om. plats för banjo och flöjt på några låtar. Ljudbilden var dock lite för mycket arenarock för att texterna skulle höras tillräckligt.
Jackson hade gjort sin Skandinavien-debut i Oslo den 8 maj och hade även spelat på Nalen i Stockholm den 9 maj.
Bland låtar som fastnade ikväll fanns Real Real, Heavens To Betsy och Hey Mississippi.
Den första akt jag hörde ikväll var Jill Johnson. Hon hade Göran Eriksson på gitarr, Janne Robertsson på trummor och Patrik Hjerling på bas. De som kallas The Johnsons.
Jag hade nog trott på mer countrysound från bandet ikväll. Men det blev mer rockigt och Göran använde sin pedal steel på endast tre låtar. Mest ur hennes senare repertoar.
Det var många artister igång under dagen innan jag kom dit. Det hade öppnat redan kl.14 och det var närmare 2 000 inne när vi kom till Jill vid 18,30.
På Jackson Dean var vi kanske dryga 1 000 som fanns nere på golvet och några några hundra sittande. När Lucinda kom på klockan 22 var vi inalles cirka 300 kvar !! Hon är fantastisk som rockartist men skulle naturligtvis inte ha varit huvudakt på en countryfestival. Synd också att hon bara fick en timma. Nedan bilder på i tur och ordning Doug Pettibone, Marc Ford, David Sutton, keyboardisten och Brady Blade.
