För tredje året arrangerades Trolhättan jazz-och bluesfestival i Folkets Hus Kulturhuset på Kungsgatan helgen 26-27 oktober. På fredagen var det absoluta toppnamnet Knut Reiersrud Band. En imponerande timme från vad jag räknar som Nordens främste bluesman.
Knuts varierade spel på den långa slutlåten var något alldeles extra. Publiken hänförd. Vilken gitarrist han är och äntligen fick jag se och höra honom med eget band och dessutom stående till skillnad från vid spelningarna ihop med Eric Bibb och Ale Möller.
Ett tight band bakom Knut bestående av David Wallumröd på klaviatur, Bjørn Holm på gitarr, Nikolai Ellertsen, bas och Andreas Bye, trummor. Bland låtar Borrowed Time, Something On My Mind. Voodoo Without Killing Chicken, Weakness (Is A Thing Called Love) och härliga Sacred Mama med fett orgelsound från Wallumröd.
Ellen Andrea Wang trio var nästa norska act. Suveränt även det. Hörde henne så sent som i våras nere på Nefertiti och var stark även då, men på denna scen den fina Hebeteatern var det än bättre.
Ellen har det mesta för än större berömmelse. Inklusive att hon har bra låtar. Många av dem från senaste albumet Blank Out. Eget material. Missade första halvan av hennes timme men vill nu gärna få en tredje konsert med dem snarast möjligt. Hon hade i sin trio med sig Andreas Ulvo på piano/synth och Erland Dahlen på trummor/percussion.
Fredagen avslutades med Kyla Brox Band från Manchester i deras bara andra Sverigespelning nånsin. Den första var givetvis på Sveriges äldsta och bästa bluesfestival i Åmål 201. Ny trummis sedan sist .
En fin timme med eget material fram till allra sista låt, i ett par låtar spelade Kyla flöjt. Hon är säker Kyla med en känsla för såväl soul som blues och samspelet med sin make Donny Bromeley på basen är förstås extra starkt efter alla år de spelat ihop. Paul Farr var lyhörd gitarrist och på trummor fanns Mark Warburton.
Såg även som första akt Anna Lundqvist Quintet med gitarristen Krister Jonsson. Anna kör ordlös sång på sin senaste skiva Mewe och det mesta under hennes 55 minuter var från den. Men vi fick också några låtar med vanlig sång från tidigare album. Blir intressant att följa henne framöver. Krsiter Jonsson ingår inte i kvintetten utan gästade. Han hade varit Annas gästlärare i Skurup. En skickig gitarrist.
Till lördagen kom jag lagom till andra halvan av norske saxofonisten Marius Neset och hans Quintet. I bandet ingick pianisten Ivo Neame och trumslagaren Anton Eger båda hemmahörande i den Londonbaserade gruppen Pronesis. Basisten Conor Chaplin och den mycket uppmärksammade vibrafonisten Jim Hart utgör de resterande delarna av kvintetten.
Imponerande högklassig jazz under en intensiv timma. Bättre kontrabasist inom jazzen än Arild Andersen är svår hitta. Han har varit en av de ledande europeiska musikerna i mer än 30 år och kom först fram som medlem av Jan Garbarek Quartet (67-73). Han har därefter bl.a gett ut cirka 20 album på ECM.
Jag mötte Arild kort efteråt och på min fråga när han kommer till Sverige härnäst blev svaret Nefertiti i februari. Något att rekommendera
