Blues Caravan kom till Valand igår kväll 28 september. De tre huvudakterna var i tur och ordning Ryan Perry, Whitney Shay och Jeremiah Johnson. De kompades av tyske Tomek Germann på bas och fransmannen Denis Palatin på trummor. Deras turné hade startat i februari-mars under 2020 men fick avbrytas efter 26 spelningar i och runt Tyskland. Då var det Caravan-veteranen Roger Innis på bas och svenska men Englandsbaserade Amanda Dal på trummor. Brexit och Covid-regler hindrade de senare från att lämna England och det märktes tyckte jag att de två nyinkallade inte var helt samspelta med amerikanerna.
Efter ett gemensamt nummer i full fart var det Ryan Perry som fick de första 40 minuterna. Han öppnade med låten Homesick, kom med en lite lugnare blues han skrivit ihop med Big Daddy Wilson. Med titeln Oh No. Som sista låt gjorde han en tung version av Howlin´ Wolfs låt Evil .
Ryan Perry kommer från Tupelo, Mississippi men bor numera i Kalifornien. Han hade en tuff spelstil i bluesrockanda modell Stevie Ray emellanåt, men gick också in med ett nummer – High Risk And No Reward – i den spelstil som kommer just från hans trakter. North Mississippis speciella musik typ R.L Burnside, Ryan var skicklig på sin gitarr och hade en en stark röst.
Whitney Shay från San Diego var akt nummer två. Ett energiknippe på scen. Ryan Perry var kvar på gitarr under hennes set och de gjorde även en duett. Hon har tre album med eget material, men vi fick också en cover i låten Love´´ s Sneaking Up On You.
Efter en kort paus var det Jeremiah Johnsons tur. Styv gitarrist, sångare och låtskrivare. Det var ett lite mer varierat set än de övrigas. Särskilt bra var den lite lugnare Blues In Her Eyes, andra titlar var Muddy Black Water, Something For Me, American Steel och Don´´t Forget To Take A Long Way Home. Han var rysligt skicklig på sin gitarr ( som var av märket Delaney). När alla tre förenades för de sista fyra numren fick vi en cover av Dylans Gotta Serve Somebody och allra sist en rivig Standing On Shaky Ground.
Tyvärr var vi endast 50 personer på plats. Med ännu gällande restriktioner fick vi sitta vid enskilda bord och ingen fick stå upp. Det hade visst varit 80 i publiken på deras gig i Malmö i fredags.
Dr. Lonnie Smith rapporteras avliden igår tisdag 28 september. Han var född 3 juli 1942 och var känd i jazzkretsar sedan 60-talet som en unik Hammond-organist. Han spelade i George Bensons band och de bägge spelade med saxofonisten Lou Donaldson på dennes hitsingel Alligator Boogaloo 1967. Från 1968 fick Lonnie ett eget kontrakt med Blue Note och kom där ut med fem album.
Han kom till Sverige ett flertal gånger. Har noterat för Göteborgs del att han spelat på Nefertiti såväl 2003 som 2009. År 2008 var han även i Stenhammarsalen med Joey De Francesco. Samma ställe där jag fick uppleva honom med sin trio den 16 april 2018. En skön konsert där hans gitarrist Jonathan Kreisberg imponerade liksom basisten Xavier Breaker.
Jag skrev så här i min recension;