Björn Raita rapporteras avliden i julhelgen. Han var född 1947 och gick som artist under namnet Red Jenkins och var en av Sveriges mest profilstarka countryartister under en period från 70-talets mitt och decenniet därefter. Han rörde sig inom den lite tuffare honky tonk-stilen och debuterade med albumet Neon Playboy 1974 följt av A Texas Honky Tonk 1975. På dessa fick han ofta specialskrivna låtar från erkända Nashville-artister och på tredje albumet King Of The Honky Tonks var alla skrivna av Frank Dycus. Björn hade en väldigt stor kontaktyta i countryvärlden efter många resor till USA och flera av hans album var också inspelade däröver.
Björn arbetade under flera decennier på Sonet Records. Han var bl.a ansvarig för illustration och design för bolaget. Jag träffade honom första gången i samband med Sir Douglas Quintets första Sverigebesök i maj 1981. Han var en av dem som tog emot mig ute i Sonets fantastiskt fina hus på Lidingö när jag skulle intervjua Doug Sahm och Augie Meyers. Han kom även efter Sonets försäljning att arbeta vidare i branschen för Stockholm Records. Sonet gav också 1992 ut en samlings-CD med 16 låtar i serien Spotlight. Den överst nämnda låten är hans mest kända egna komposition (skriven ihop med Rune Wallebom).
Efter en paus i skivutgivningen under en femtonårsperiod kom han från 2006 tillbaka med en rad album på egna etiketten Red Hot Songs. De flesta av dem inspelade i USA och oftast i duetter. På albumet Hank & Jack från 2010 har hans med sig med en rad kända amerikanska countrysångare som bl.a Dawn Sears, Dean Dillon, Leona Williams och Becky Hobbs. Bland musikerna finns Hank Singer och Kenny Sears på fiddle, Steve Hinson på steel och Hargus “Pig” Robbins på piano.
Hans sista album blev Stone Country från 2015 där han lyckades få till en duett med självaste Willie Nelson. Det är han definitivt ensam om av alla svenska artister. Övriga duettnamn ses nämnda på omslagsbilden där han syns med Becky Hobbs. Producent var Bill Green som har sin studio i San Antonio och som bl.a är känd från Wille Nelson-album.
Hej Leif,
Fint skrivet om Red Jenkins. Jag minns honom som en av Sveriges bästa countryartister. Tror såg honom första gången live på Forsbacka Värdshus i slutet av 70-talet. Han var också ständigt återkommande på Julcountryshowerna på Avesta Teater varje år. Hans duettplattor var superbra och fick ju också bra recensioner i bland annat UK.
Med sin trivsamma och lättsamma framtoning, samtidigt som han alltid var en ambassadör för pure country, kommer han bli saknad av många.
R.I.P. Red.
Red har lämnat oss. En god vän är borta för alltid. Jag är i shock, jag kan inte fatta det. Det var visserligen ett bra tag sedan vi träffades, en minnesvärd kväll på Hard Rock Café i Stockholm, över en bärs -eller två- och spånade om livet i allmänhet, om countrymusiken i Sverige (var finns den idag?) och över alla de fantastiska CDn som Red spelade in “over there” med en mängd stjärnor inom countryn. Helt suveräna skivor, bör inte saknas i någon countryälskares samlingar! Vi höll kontakten genom åren med en del långa uppehåll, då Red var mycket i USA för att “kolla läget” för nästa skiva. Jag saknar Red oerhört…..
Ole Romin, Göteborg
Saknaden är stor efter Björn. Vi träffades aldrig ordentligt men vi hade mailkontakt och Björn ville göra cover på Cacka Isrselsson. Vi spånade lite men det rann ut i sanden. Jag hade en låt som Cacka inte hann ge ut.
Som sagt en god countrysångare är botthångrn men hans musik lever kvar