Den amerikanska singer/songwritern Melanie Safka avliden den 23 januari, 76 år gammal. Hon föddes den 3 februari 1947 i Astoria i Queens, New York. Hon studerade vid the American Academy of Dramatic Arts parallellt som hon kom fram med sin musik i mitten av 1960-talet via folkmusikklubbarna i Greenwich Village och blev i slutet av decenniet och början av 1970-talet en populär artist.
Efter en singel på Columbia med egna Beautiful People fick hon skivkontrakt med Buddah Records och debutalbumet Born To Be kom 1968.
Melanie fick stor uppmärksamhet när hon var en av bara tre kvinnliga soloartister på Woodstock-festivalen i augusti 1969 där hon sjöng sju låtar. De egna Close To It All, Beautiful People, Tuning My Guitar, Animal Crackers, Momma Momma, Birthday Of The Sun och Bob Dylans Mr.Tambourine Man.
Första singelhiten var Lay Down (Candles In The Rain) vilken blev 6;a på Hot 100 i USA våren 1970. Den följdes av bl.a en mindre hit med en cover av Ruby Tuesday samma år. I vissa länder som i Skandinavien var den kopplad med hennes egna What Have They Done To My Song Ma. Den senare blev en stor hit för gruppen The New Seekers under 1970 under titeln Look What They´ve Done To My Song, Ma. Den gruppen följde upp med två ytterligare Melanie-kompositioner, Beautiful People och The Nickel Song vilka båda blev hits på Billboards Hot 100.
Melanie bildade 1971 skivbolaget Neighborhood Records ihop med sin man och producent Peter Schekeryk (1942-2010). Det blev en rivstart för det bolaget när hon fick en USA-etta med egna låten Brand New Key som året efter följdes upp med de mindre hitsinglarna The Nickel Song och Ring The Living Bell. Hennes album Gather Me från oktober 1971 blev hennes bästsäljare, på Hon var 1971 års bäst säljande kvinnlig artist på Billboard.
På Tio I Topp fick hon in två låtar under 1971; Stop! I Don´t Wanna Hear It Anymore och The Nickel Song. Jag minns också att det visades en engelskt program med henne i svensk TV under 1971. Hon hade gjort succé på Isle of Wight-festivalen 1970 och var mäkta populär i hela Europa. Flera av hennes sånger gjordes i översättningar av svenska artister. Låtar som spelades i svensk radio emellanåt under början av 1970-talet var Peace Will Come (According To Plan), Leftover Wine och I´m Back In Town.
När Neighborhood gick i konkurs 1975 var det även slut på de stora framgångarna på skiva. Men hon gav ut album kontinuerligt som fina albumet Photograph (omslagsframsida ovan) på Atlantic 1976.
Melanie lyckades återlansera Neighborhood för några album från 1982, Hon skrev även 1985 text och musik till Broadwaymusikalen Ace Of Diamonds. Under 1989 kom albumet Cowabonga och hon genomförde nu en konsertturné i Skandinavien och spelade då även i Sverige,
Hon var även engagerad i UNICEF och turnerade genom åren. På senare tid bl.a med sin son Beau Jarred på gitarr. Hon hade ytterligare två barn i döttrarna Leilah och Jeordie. Hon arbetade vid sin död med Second Hand Smoke vilket skulle blivit hennes 32;a album .
Nedan några av många samlingsalbum utgivna
.
Tråkigt besked. Upptäckte henne via Aftonbladets Innerspalt på slutet av sextiotalet. Hennes två första album innehåller flera fantastiska låtar bl a “In the hour”, “Close to it all”, “Tuning my guitar” Och tusan vet om inte hennes tolkningar av Dylans “Mr Tambourine man” och Phil Ochs “Chords of fame” överglänser originalen.
Bra skrivet Leif!
Att i tonåren sitta ensam på golvet i ett nedsläckt rum och höra Melanies LP “The Good Book” med titellåten samt “Babe Rainbow” och andra spår – det var helt enkelt magiskt. Inte ett enda spår ville man slippa, vilket dock var fallet med hennes övriga album, där man valde vad man gillade bäst att spela över på rullband, där inget “störande” urspårat trallande etc. störde.
Hennes kläder – inte följande hippie-modet utan snarare ett eget nyskapande. Tänk, stooora breda folkloristiska klänningar i purpur, svart, mörkbrunt, rött, inget ljus i annat än de rikliga broderierna där på. Ingen önskan att visa ett genomsnittligt amerikanskt midjemått, som med åren breddades en smula.
Hennes politiska tillhörighet? Helt enkelt pacifist. Ja, i tiden av amerikansk krigföring i Vietnam var hon super-pacifist. Detta misstolkade med förtjusning Norrskensflamman, Aftonbladet, Arbetet och andra socialistiska pressorgan som att hon i deras stil trodde mer på Moskva än på Washington för vår världs bästa. Men hon var helt enkelt pacifist – utan någon klargjord position på den vänster-höger-skala, som Sverige för enkelhets skull vill placera in oss alla på.