Den brittiske keyboardisten, låtskrivaren och sångaren Mike Pinder avliden i sitt hem i norra Kalifornien onsdagen 24 april. Han blev 82 år gammal. Han föddes i Erdington, Warwickshire den 27 december 1941. Medlem i the Moody Blues från starten 1964 fram till 1978 och var den som stod för deras så särpräglade mellotron-spel. Gruppen valdes in Rock and Roll Hall of Fame 2018.
Mike var med om att i maj 1964 i Birmingham bilda the Moody Blues ihop med Ray Thomas (flöjt m.m /sång), Denny Laine (sångare/gitarrist), Graeme Edge (trummor) och Clint Warwick (bas/sång). Deras debutalbum The Magnificent Moodies kom 1965 och innehöll hitsingeln Go Now!. Denna var en cover men alla originallåtar på albumet skrevs av Mike Pinder och Denny Laine.
Justin Hayward (gitarr/sång) och John Lodge (bas/sång) kom att ersätta Laine and Warwick 1966. Bandet ändrade stil från R&B/pop till mer avancerad prog rock och kom 1967 med sitt första album för Deram Records; Days Of Future Passed. Inspelat med London Festival Orchestra och här introducerade Mike Pinder mellotronen, ett elektroniskt klaviaturinstrument och en av föregångarna till dagens samplers, utvecklad och tillverkad i England.
Det albumet blev en stor succé och innehöll hitsingeln Nights in White Satin. Nästa album In Search Of The Lost Chord (1968) var ännu ett sorts konceptalbum och på detta är det Mike som har lead vocals på hitsingeln Ride My See-Saw.
The Moody Blues framgångar fortsatte och de var nästan orimlig produktiva. Nu kom albumen On The Threshold Of A Dream, To Our Children’s Children’s Children (båda 1969), A Question Of Balance (1970), Every Good Boy Deserves Favour (1971) och Seventh Sojourn (1972) varefter de tog en paus till Octave (1978). Därefter slutade Mike i gruppen.
Mike Pinder kom däremellan 1976 med soloalbumet The Promise på Moody Blues egna skivbolag Threshold. Det kom långt senare på eget bolag One Step Records tre soloalbum; Among the Stars (1994), A Planet With One Mind (1995) och A People With One Heart (1996). Nedan fram och baksidan på The Promise.
Med Mike Pinder som viktig kugge hörde Moody Blues till det fåtal gäng som gjorde enhetliga album. Alltså där allt från första till sista spår stämde så bra ihop, i stämning och livssyn. Visst kan man gilla LP-skivor där artister och band har två, tre superhits och resten är utfyllnad av mer än bara acceptabel klass, men detta att höra ett enhetligt album är en särskild upplevelse. Med Moody Blues album “A Question of Balance” som det mest gripande. Slarvigt av mig att inte ha hört Pinders solo-skivor därefter. Jag får försöka hinna i kapp.