Den engelske rocksångaren, gitarristen och låtskrivaren Terry Reid avliden den 4 augusti, 75 år gammal. Han föddes som Terrance James Reid den 13 november 1949 i St. Neots, Cambridgeshire, men växte upp i Bluntisham, Cambridgeshire. Han hade en period kring 1968-1973 där han var ett omskrivet och hyllat namn. Som sångare kanske främst men även som gitarrist. Hans album fick viss framgång i USA, men han har mer blivit en kultartist i rockhistorien.
Rockkarriären började när han som tonåring blev frontman i den hyfsat etablerade beatgruppen Peter Jay´s Jaywalkers. De hade gjort sex singlar på Decca och turnerat som förband till the Rolling Stones. De kom över till Columbia för gruppens allra sista singel och nu med Terry som sångare på The Hand Don’t Fit the Glove från 1967.
Terry Reid hade 1968 fått frågan av Jimmy Page om att bli sångare i dennes nya grupp The New Yardbirds, snart omdöpt till Led Zeppelin. Reid lär då ha rekommenderat dem Robert Plant. Reid hade även fått erbjudande om att bli som sångare i Deep Purple efter att Rod Evans, men tackade nej och jobbet gick till Ian Gillan. Han ville hellre satsa på sin solokarriär.
Producenten Mickie Most blev Reids manager och ordnade skivkontrakt med amerikanska Epic där han 1968 släppte sitt första soloalbum Bang, Bang You’re Terry Reid. Ett album jag skaffade inte långt efter att det kom. Samma år turnerade Reid som förband till Cream i USA, där han hade en klart större publik än i Storbritannien.
Reids andra album Terry Reid (1969) är det som anses vara hans bästa av recensenter. Han turnerade det året som förband till The Rolling Stones, Jethro Tull och Fleetwood Mac.
Terry sade därefter upp kontraktet med Mickie Most och flyttade till Ventura County, Kalifornien, där han nu uppträdde sporadiskt. Han återvände kortvarigt till England och spelade på 1970 års Isle of Wight Festival. De nio låtarna kom i USA ut på en CD 2004. Titeln på den är Silver White Light – Live At The Isle Of Wight 1970.
Först 1973 kom hans tredje album River. Nu på Atlantic Records med merparten av låtarna producerade av Tom Dowd. Med David Lindley på steel guitar/slide guitar på fyra spår. Alla låtarna skrivna av Terry Reid.
Det följdes av Seed of Memory på ABC Records 1976. Det var producerat av Graham Nash, som även finns på harmony vocals, och även här finns David Lindley med på akustisk gitarr och slide. Ben Keith och Al Perkins på pedal steel guitar. Tyvärr gick ABC/Dunhill strax efteråt i konkurs vilket gjorde att albumet inte fick någon riktig chans att nå ut.
Ett femte album Rogue Waves kom på Capitol 1979. Inspelat i Santa Monica, Kalfornien. Producerat av Terry ihop med Chris Kimsey, bl.a. känd som tekniker och medproducent på flera av the Rolling Stones skivor.
Därefter arbetade han från sin bas i La Quinta i Hollywood Hills, Los Angeles som studiomusiker, bl.a. på skivor med Don Henley, Bonnie Raitt och Jackson Browne. Han kom nu inte med något eget album förrän med The Driver 1991 på Warner-etiketten. Här var fem av låtarna producerade av Trevor Horn. Här kom i Europa som singel hans cover på The Waterboys hit The Whole Of The Moon. En 45-varvare jag haft i min samling sedan den kom ut.
Det blev bara ett ytterligare ett helt album för honom då han på eget bolag kom med Variations On A Theme 2006. Han sjöng sedan tre låtar på Joe Perrys album Sweetzerland Manifesto från 2018.
Det gavs 2004 av brittiska EMI ut en samlingsdubbel-Cd kallad Super Lungs. Terrys smeknamn var just “Superlungs” efter första låten på hans andra album. Låten Superlungs My Supergirl förresten skriven av Donovan, vilken även han var producerad av Mickie Most.
Reid fortsatte turnera upp i åren och gjorde flera spelningar England såväl hösten 2023 som hösten 2004. Han var bokad för en turné nu i höst med konserter i Storbritannien, Irland och Norge.
Här ser vi honom i toppform 1973 i brittisk Tvs Old Grey Whistle Test göra Live Life ur albumet River.
