Det var finbesök av Pete Roth Trio på Restaurang Ester denna torsdagskväll 25 september ikväll. Pete är en 45-årig tyskfödd jazzgitarrist som bott i England i 25 år och han kom med engelsmännen Mike Pratt på bas och Bill Bruford på trummor.
Den nu 76-årige Bill Bruford är en legend i rockkretsar med sitt genombrott redan i slutet av 1960-talet i gruppen Yes. Grymt att få höra honom i klubbmiljö i så fin form. Hade bara sett/hört honom med Genesis 1976 på Scandinavium och missat hans spelningar med Yes och King Crimson. Nu spelade han ytterligt elegant och svängig jazz ikväll.
Det var jazzfusion av klass i två set på knappa timmen vardera. Med mest egna låtar skrivna av Roth och två av dem av Bruford, men även en jazzvariant av Anton Dvoraks Nya världen, Largo från Symphony 9, fanns med och de avslutade första set med standardlåten Summertime. I andra set öppnade de med Jobims fina How Insenstive och här kom även en Wayne Shorter-låt och sist en av John Coltrane. Se låtlista längre ned.
Pete Roth började spela gitarr som 11-åring hemma i Tyskland. Hans musikaliska horisont vidgades när han begav sig till England för att studera jazz. Han inledde sin solokarriär som ledare för en grupp och spelade in två album för MGP Records. Därefter har han haft många uppdrag som studiomusiker men har nu bildat denna trio vi fick höra ikväll. Han spelade på en Epiphone.
Basisten Mike Pratt är även han en rutinerad musiker, kompositör och producent. Baserad i London drogs han tidigt till funk, acid jazz och fusion och upptäckte musik av Weather Report, Mahavishnu Orchestra, Return to Forever m.fl. och han spelade varannan vecka på klubben Ronnie Scotts i Soho, London under flera år i ensemblen Shorter Than Miles. Han spelar och skriver för jazz fusion-projektet KGQ tillsammans med Kieron Garret med Dave O’Higgins och Duncan Eagles på saxofon, med två album på 33 Jazz Records.
Bill Bruford är bland de mest meriterade musiker vi någonsin vi fått höra på en scen i Kungsbacka, Invald i Rock and Roll Hall of Fame 2017 som medlem av Yes. Lika berömd är han som medlem i legendariska King Crimson. Han röstades in i Modern Drummer magazines Hall of Fame (1990) och kom av tidningen Rolling Stone på plats 16 när de rankade Greatest Drummer of All Time (2016).
Bills arbete som musiker sträcker sig över både jazz och rock och här finns hans tidslinje;
- Yes (1968–1972, 1991–1992)
- King Crimson (1972–1974, 1981–1984, 1994–1997)
- Gong (Nov–Dec 1974)
- National Health (1975–1977)
- Genesis (som konserttrummis på turneén för A Trick of the Tail 1976)
- Bruford (1977–1980)
- U.K. (1978)
- Bill Bruford’s Earthworks (Mark I: 1986–1993, Mark II: 1997–2008)
- Anderson Bruford Wakeman Howe (1988–1990)
Jag fick några LP signerade av Bill Bruford och han sade då att han inte hade spelat live på 12 år innan detta projekt med Pete Roth Trio. De blir ingen skiva sade han men det finns att se och höra dem på You Tube. Han hade ingen kontakt med Robert Fripp från King Crimson numera.
Pete Roth pratade jag även med en kort stund. Han hade som influenser John Scofield och Joe Pass men tryckte extra på hur han beundrade unge amerikanske gitarristen Julian Lage. Han är ännu så ung (37) år och redan så obeskrivligt skicklig, sade Pete. Han berättade också att han hade spelat på Tina Turners sista skiva.
Pete gav mig setlisten för kvällen. Sista låt på den var inte med. Låt två som är förkortat heter egentligen If Summer Had Its Ghosts, skriven av Bruford liksom Original Sin.
Grace skall vara Dancing With Grace, skriven av Roth liksom “l f l b” som egentligen heter Looking Forward To Looking Back. Mr .P.C är en John Coltranes-låt. Fee-Fi-Fo-Fum är en låt från Wayne Shorters album Speak No Evil från 1966.
