Den amerikanske singer/songwritern Chip Taylor avliden måndagen 23 mars, 86 år gammal. Han föddes som James Wesley Voight den 21 mars 1940 i Yonkers, New York. Känd som låtskrivare med klassiker som Wild Thing och Angel Of The Morning. Från 1970-talet även med en rad egna album i folk/country-stil. Invald i Songwriters Hall of Fame 2016. Yngre bror till skådespelaren Jon Voight och farbror till Angelina Jolie.
Chip Taylor var en del av den nya countryrock-rörelsen i det tidiga 1970-talet. Först med albumet Gasoline (1972) på Buddah Records men främst för de tre albumen för Warner ; Chip Taylor´s Last Chance (1973), Some Of Us (1974) och This Side Of The Big River (1975).
Han gav nu dock upp musiken kring 1980 för att ägna sig helt åt at bli professionell gambler. Men han kom tillbaka mitten av 1990-talet och startade egna skivbolaget Train Wreck Records där det första albumet var Hit Man (1996).
På Hit Man gjorde han nya versioner av flera av de berömda låtar han skrivit genom åren. Här fanns Wild Thing (störst hit i The Troggs version), Angel Of The Morning (först gjord av Evie Sands, men större hit för Merrilee Rush och senare en miljonsäljare för Juice Newton), Storybook Children (en hit för Judy Clay & Billy Vera), Son Of A Rotten Gambler (hit för Anne Murray). I Cant Let Go (först inspelad av Evie Sands men hits för The Hollies och Linda Ronstadt), Any Way That You Want Me (först med Evie Sands men en hit för the Troggs) och Try (Just A Little Bit Harder (först inspelad med Lorraine Ellison men mer känd i Janis Joplins version). Ace Records i England gav 2009 ut en CD med flera av dessa i originalinspelningar.
När Chip kom tillbaka stort under 2000-talet var det ofta han besökte Europa. (se nedan mina konserer med honom). Han fick sina största skivframgångar med duettalbum ihop med Carrie Rodriguez, vilka alla nådde högt på Americana-albumlistan 2002-2005; Let’s Leave This Town, The Trouble With Humans och Red Dog Tracks.
Chip fortsatte långt upp i åren att ge ut rader av fina album på egna skivbolaget. som t.ex, Whiskey Salesman 1958 utgiven 2019, trippel-CDn The Truth And Other Things kom 2025. Så sent som för några veckor sedan kom hans sista album Words From Holy Gardens.
Här en intervju på över 40 minuter gjord för ganska precis ett år sedan som visar vilket fascinerande person han var.
Jag träffade Chip första gången i december 1999 när han kom upp till oss på P4 Radio Göteborg. Sedan blev det alltid att vi pratades vid på hans spelningar och vid två tillfällen gjorde jag längre bandade intervjuer. En underbar person att lära känna. Nedan foto från hans sista besök i Göteborg på Pusterviksbaren i maj 2018. Hans allra sista Sverige-spelning kom på Victoria-teatern i Malmö i maj 2019
Mina livekonserter med Chip Taylor är: En spelning i Austin, två i Halden och två gånger i Varberg samt åtta gånger i Göteborg. Jag har missat honom vid tre tillfällen i Götebog ; den spelningen han och Carrie gjorde på Bommens salonger 2004 och två gånger på KoM Bar 2014 och 2017.
Spelställen; Restaurang Jord (1999) Pusterviksbaren (2001 och med Carrie Rodriguez 2002), Austin Muisc Hall (2004), Majas i Varberg (2005 med Carrie Rodriguez) Down on the Farm, Norge (2 dagar i rad 2007), Trädgårns matsalsscen (2009 med Kendel Carson), Majas Varberg (2011) Musikens Hus (2012), KoM Bar (2015) och Pusterviksbaren (2018).
Nedan några bilder tagna av Jan-Erik Lind från Majas 2011 då han även kompades av Whitey Morgan & the 78s från Flint, Michigan.
Så sorgligt när en favoriträtt tystnar, och Chip har varit det alltsedan jag upptäckte hans 70-talslbum. Sett ett antal konserter, och inte minst var åren med Carrie väldigt, väldigt bra!
Fin text, Leif! Roligt och intressant med intervjun !!
Tack 🙏
Lars
Fina foton, Leif!
Jag såg Chip Taylor två gånger på KoM. Ena gången pratade vi efteråt och när jag presenterade mig svarade han: ”Min pappa hette också Elmer”.
Chip var mycket ödmjuk och sympatisk. En riktig gentleman.
Nu ska jag hedra hans minne med att lyssna på den utsökta samlingen James Wesley Days som jag fick signerad. Där finns till exempel Forever’s going underground som är en underbar duett med Jill Johnson.