West Coast Country Festival var i år flyttat till Filmstudion ute på Hisingen. Som jag bedömde det fanns knappa 1000 personer i publik på det jag såg, men det var visst 1 500 betalande. Det var musik på två scener och hade startat redan kl.13, men jag kom kl. 17 och koncentrerade mig sedan helt på den stora scenen för tre amerikanska akter. Först av dem Kaitlin Butts från Tulsa, Oklahoma men numera med bas i Nashville. Detta var hennes första Sverige-konsert.
Kaitlin hade ett fint band där fiddle fanns med på alla låtar. Hon rivstartade med Shania Twains hit Any Man Of Mine, Sedan mest eget vad jag förstod fram till en fin rätt tung cover av gamla blueslåten In The Pines
På det Ron Pope från Georgia i en knapp timme. En rutinerad röststark sångare och driven gitarrist. Han har spelat i Göteborg på Trädgårn 2014 och på Pustervik i september 2024. Enigt källa även på Way Out West nyligen. Hade missat alla dessa dock.
Ron hade ett större band där om jag förstod bara gitarristen var amerikan och ende ur hans ordinarie band. Ron numera Nashville-baserad men hade varit aktiv från New York en lång tid. Hans album från i år är hans elfte och det var många låtar ur detta på hans timslånga konsert. Sista låt satt han vid keyboard.
Tredje amerikanska akt var huvudnamnet Rodney Crowell som kom med Catherine Marx på piano och Eamon McLoughlin på fiol/mandolin.
Det var en verkligt fin konsert. Magiskt tight och nu med kvällens bästa ljud. Han hade med sig en egen ljudtekniker. Det var varierat ur hans digra låtkatalog och den här sättningen var annorlunda än jag sett med honom tidigare. Catherine Marx har spelat med många genom åren, bl.a länge med Reba Mc Entire.
Eamon McLouglin är engelsman men flyttade till USA där han i Austin från 2003 länge var med i progressiva bluegrassgruppen the Greencards. Numera Nashville-baserad där han bl.a. är flitigt anlitad på Grand Ole Opry.
Enda negativa var att konserten var så kort som 53 minuter. Dagen innan hade de spelat i två timmar på Nalen i Stockholm.
Hans första två låtar var Earthbound och Fast Houston Blues. Sedan kom bl.a. The Weight Of The World, Stuff That Works, She´s Crazy For Leaving, I Ain´t Living Long Like This, Leaving Louisiana In The Broad Daylight och som allra bäst var de i It Ain’t Over Yet som hade arrangerats så att alla tre fick sina sångpartier.
Bland övriga akter som spelade på festivalen fanns Jill Johnson, Kikki Danielsson, Willy Clay Band, Mikaela Finne, Emma Nilsdotter och Freddie Wilhelm. På tre ytterligare grupper fick jag bilder; Ashes & Fire, Calaisa och Tennessee Tears.
