Joe Bonamassa kom tillbaka i Göteborg onsdagen 26 september. Sex år sedan sist på Svenska Mässan och åtta år sedan Lisebergshallen senast. Nu med femmannaband där vi hade verkligt meriterade Reese Wynans på orgel/keys, (som jag senast hörde live med Stevie Ray Vaughan 1988) New York-trummisen Anton Fig och Nashville-baserade Michael Rhodes på bas, två säkra blåsare i form av Lee Thornburg på trumpet och Paulie Cerra på saxofon och två australiska körtjejer varav den ena lär vara dotter till sångaren Jimmy Barnes.
Det var en rivig start med bluesrockig stil där de fyra första låtarna var från nya albumet Redemption och de klockade in på dryga 6 minuter vardera. Joes solon ganska korta i dessa men han kom ju att ha långa uppvisningar längre fram. Han är verkligen en mästerlig gitarrist, att hans fingrar håller för dryga 2 timmars konsert är ett under.
Efter dessa låtar från nya albumet kom det att bli blandat med lite äldre och några covers. Jag gillade särskilt hans bluesigare sida som i Albert King-låtarna Don´t You Lie To Me och Breakin´ Up Somebody´s Home. Nobody Loves Me But My Mother satt också fint. Se låtlistan nedan.
-
- King Bee Shakedown
- Evil Mama
- Just ‘Cos You Can Don’t Mean You Should
- Self Inflicted Wounds
- Don’t Lie To Me (Albert King)
- No Good Place For The Lonely
- How Deep This River Runs
- Breaking Up Somebody’s Home (Albert King)
- Slow Train
- Nobody Loves Me But My Mother
- Boogie With Stu (Led Zeppelin)
- Last Kiss
13. How Many More Times (Led Zeppelin)
- 1 4. Sloe Gin