Rick Nelson-underskattad som countryrockare

Rick Nelson måste vara den mest förbisedde av alla artister bland 1950-och 60-talens stora namn. Om han över huvud taget blir nämnd är det oftast för sina många pophits åren 1957-1965 eller för hiten Garden Party 1972, men det är synd att han aldrig får cred för att vara en av de första som gjorde vad vi kan kalla country-rock.

Ser man till Billboards singellistor är han en av de verkligt stora i USA genom tiderna. I min upplaga av Joel Whitburns listbok Billboard Top Pop Singles (från 2009) håller han en fin plats som nummer 22 i listningen av All-Time artists. Nedbrutet till placeringar på 50-talet är han 6:a, för att på 60-talet landa som 14:e bäst säljande på singellistan.

Det hela började när han slog igenom som barnstjärna i föräldrarnas tv-serie The Adventures of Ozzie & Harriet. En serie startad i nationell Tv 1944 där den lille grabben nu kallades Ricky, (född 8 maj 1940 med förnamnet Eric) och från sju års ålder där kom att spela sig själv. Som 17-åring kunde han här även lansera sin sångkarriär. Debutsingeln med låtarna A Teenager´s Romance/I´m Walkin´ blev miljonsäljare.

Debutalbumet Ricky från 1957 blev listetta och han kom nu fram till 1965 att rada upp singelhits där kännemärket förutom Rickys sköna röst var gitarrspelet från James Burton. Ricky blev Los Angeles-skivbolaget Imperial Records svar på Elvis Presley och precis som denne gjorde han långfilm i Hollywood, det blev dock egentligen bara rollen i westernfilmen Rio Bravo 1959.

Från 1961 kortade han förnamnet till Rick och bytte 1963 skivbolag till Decca. När framgångarna tröt på poplistorna tittade Rick på countrymusiken och det var inte så långsökt då många av hans hits genom åren hade lutat åt stilen genom framförallt James Burton gitarrspel. På albumen Bright Lights And Country Music (maj 1966) och Country Fever (april 1967) gör han några av de allra första LP-skivorna som kan kallas countryrock. På dessa bägge som verkligen rekommenderas har han förutom James Burton dennes barndomskamrat från Shreveport, den fine Joe Osborne på bas. Samt även grymma musiker som Glen Campbell, Glenn D. Hardin och Clarence White. Inte undra på att det blev till två fantastiska album. Dock kom inget av dem att att placera sig varken på country- eller popalbumlistorna. De bägge samlades på en dubbel-LP av MCA 1973 i USA medan vi i Europa fick vänta till 1987 när de bägge gavs ut av engelska See For Miles Records.

img_2311

Med inspiration från Bob Dylans album Nashville Skyline (1968) hade Rick hittat en stil med en mix av rock och country. Han var en av de allra första av rockens stora som tog in en steel-guitar i sitt band. Framme vid 1969 bildade Rick kompbandet the Stone Canyon Band, döpt efter en gata i Los Angeles. 1970 fick han sin första Top 40-hit på sex år med en fin cover av Dylans She Belongs To Me. Gruppen gjorde ett fint livealbum Rick Nelson In Concert utgivet i januari 1970, inspelat i november året innan på legendariska Los Angeles-klubben The Troubadour. Nu hade Burton gått över till Elvis Presleys band och i Ricks band ingick då Allen Kemp på gitarr, Pat Shanahan på trummor och Randy Meisner på basgitarr och stämsång. Samt inte minst viktigt att steel-gitarristen Tom Brumley hade värvats från Buck Owens band the Buckaroos, där han ingått under deras stora år 1963-69. Rick var före sin tid och bland dem som fanns i publiken och imponerades den gången var bl.a Glenn Frey och J.D. Souther. Meisner och Frey skulle ju snart därefter komma att vara med om att bilda the Eagles.

img_2306img_2309

Windfall, inspelat i United studios, Hollywood 1973 och utgivet 7 januari 1974 blev det sista med the Stone Canyon Band och även det sista efter drygt 10 år på Decca/MCA, en countryrockskiva som visade sig hålla hög klass. Med lite mer stuns i produktionen hade den kunnat matcha Eagles. Titellåten har Rick skrivit ihop med gitarristen Dennis Larden (fr. gruppen Every Mother´s Son), som också skrivit fyra av de andra låtarna bl.a fina singelspåret One Night Stand. En helgjuten skiva där Tom Brumleys steel dryper igenom på ett underbart sätt. Tyvärr blev inte skivan någon framgång, trots att Rick hösten 1972 hade fått en sin första miljonsäljande singel på elva år- den tionde sammanlagt – med egenkomponerade Garden Party. Denna låt blev våren 1973 den sista av sju låtar Rick fick in på svenska Tio i Topp.

Rick fortsatte göra skivor på etiketterna Epic och Capitol. Det första på Epic hette Intakes och kom ut 1977 och den fina Playing To Win på Capitol producerat av Jack Nitszche kom 1981. Detta blev det sista innan Ricks död i en flygolycka nyårsafton 1985 där även hans flickvän och fyra bandmedlemmar i 1985 års upplaga av the Stone Canyon Band förolyckades. Rick blev bara 45 år gammal och efterlämnade fyra barn. Tvillingarna Gunnar och Matthew, födda 1967, kom på 90-talet att bilda framgångsrika rockduon Nelson.

När jag nu läst boken The Ricky Nelson Story från 1988 frapperas jag av han inte kom till Europa för livespelningar förrän 1970. Det var också otaliga Englandsspelningar som ställde sin i sista stund, bl.a skulle han medverkat i den av Mervyn Conn arrangerade stora countrygalan på Wembley 1976. Till Sverige eller Skandinavien kom han tyvärr aldrig. Däremot var han ständigt på turné på hemmaplan. Enligt uppgift gjorde han cirka 200 spelningar per år från det att the Stone Canyon Band bildades ända fram till sin död, alltså från ca 1970-85. Där fanns också en Australien-turné 1982.  En konsert på Universal Amphitheatre i L.A tillsammans med Fats Domino från 22 augusti 1985 filmades och sändes av över 100 tv-stationer i USA. Han turnerade ihop med Domino i tre veckor den hösten. Till Storbritannien kom han en sista gång med bandet hösten 1985 för en turné i elva städer från 31 oktober fram till avslutningen i Royal Albert Hall den 17 november. Hans band gjorde en timmas show i ett oldies-turnépaket som också innehöll Bo Diddley, Del Shannon, Bobby Vee, Frankie Ford och the Marvelettes.

När jag kollade mina register över musiktidningar ser jag till min häpnad att Rick aldrig någonsin haft någon artikel i Mojo eller Uncut. Inte heller i The Word eller Q, Två ynka artiklar i Record Collector genom åren och dessa behandlar inte countryrockåren. Däremot har svenska Rock´n´roll Magazine en alldeles för kort artikel om honom med en ny intervju med sonen Gunnar i nr 1/2016. Denne berättar att han ihop med sin tvillingbror kör en show under namnet Ricky Nelson Remembered och att de gör hundra konserter om året. Han hävdar vidare att Rick sålt 280 miljoner skivor. Låter lite mycket kanske, har sett siffror på 40 miljoner under storhetstiden.

Engelska Vintage Rock har haft en lång artikel om Rick, men förstås bara om tiden som Ricky, liksom en om James Burton. I bokväg har John Einarson med hyfsat mycket om Rick i fina Desperados-The roots of country rock (2001).

Summa summarum har Rick inte fått det erkännande han förtjänat varken som rockbillysångare eller countryrock-pionjär. Erkänd av musikerkollegor men av någon anledning inte av media. Epitetet tonårsidol låg som en skugga över det mesta han gjorde i vuxen ålder.

img_2307img_2317img_2318

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *