Terri Lyne Carrington, 51-årig amerikansk trumvirtuos, kom till Stenhammarsalen måndag 15 maj. Senast hon var i Göteborg var på Konserthuset i november 2013 tillsammans med Geri Allen och Esperanza Spalding i den super-jazzgrupp de kallade ASC. Innan dess kunde vi se Terri på Nefertiti i oktober 2012 med en kvartett där holländskan Tineka Postma spelade alt- och sopransax, Nir Felder gitarr och Tamir Shmerling bas.
Till den här kvällen var sättningen annorlunda. Tineka fanns kvar men denna gång var Josh Hari basist och nu var gitarren utbytt mot piano/keyboards, Här fick vi den högt meriterade New York-baserade pianisten Helen Sung, vars egna kvartett spelade på Nefertiti i februari förra året.
Helen Sung har fötterna i både jazz och klassisk musik och var verkligen följsam och spännande att höra. Det var också härligt saxofonspel från 38-åriga Tineka Postma, som spelat med Terri i många år men också gett ut sex CD i eget namn.
Terri Lyne själv är en tekniskt oerhört driven trumslagare, tillika kompositör och arrangör. Hon är också sedan länge professor på Berklee Collage of Music. Förutom spel med egna grupper genom åren har hon också samarbetat med många storheter inom jazzen. Hon kallade det på scen för sina olika projekt För albumen The Mosaic Project (2011) och Money Jungle (2013) har hon vunnit Grammys.
Den första halvan började med en avancerad beboplåt , följd av en Postma-komposition jag tror hette Bossa Salsa. Därefter en tolkning av Kenny Barrons The Voyage. Här hade Terri en långt introduktion som gick ut på att den låten nu tillhör de moderna jazzklassikerna. Tyvärr var hennes sång- och talmick inte helt klar och hon var dessutom lite otydlig i sitt prat. Vilket inte bidrog till att kvällens enda vokala insats av Jimi Hendrix-låten Burning Of The Midnight Lamp blev särskilt lyckad.
Efter paus fick vi fem låtar varav en var Sweden som Terri komponerade som ett beställningsverk till sin spelning på Stockholms Jazzfestival 2012. Det var klart mer intensivt spel från bandet i andra halvan. Den lilla seghet som kunde anas – kanske av jet-lag – var nu bortblåst. Allra sist ett väldigt suggestivt stycke jag tror hette City Of Gold. Här spelade de ut och samspelet mellan de fyra var hela kvällen underbar att följa.
Förutom problemet med sångmicken så var det verkligt bra ljud. Konserten som var på 60 minuter resp. 50 minuter spelades in av Sveriges Radio . Håll ögon öppna i P2 s tablå för sändningstid.
Musiken andades mycket 60-tals bop men även modern jazzfusion. Trots att det mestadels var Carringtons egna kompositioner från hennes skiva som vi fick höra, bjöds vi också på en spännande version av Eric Dolphys Miss Ann. Geri Allens svävande och vitala Unconditional Love var konsertens absoluta höjdpunkt med Postmas blixtrande vassa, avväpnande sopransaxsolo. Även beställningsverket från festivalen som Carrington döpt kort och gott till Sweden andades genialitet.
Likt en Quincy Jones dirigerade och inspirerade Carrington bakom sin trumarsenal sina medmusikanter i ständig förändring och rörelse. Vi fick ta del av en helgjuten konsert, full av eftertanke. Unga stjärnskotten Schmerling och Felder är Carringtons egna protegéer från Berklee. Framför allt hörvärda Felder fick stort utrymme, men ofta i lite för långa solon. Det kollektiva uttrycket hölls dock alltid i första rummet, med Carrington själv oftast i centrum med sin flexibla teknik och timing.
Tungt trumsound från Terri där annars holländska Tineke Postma är framträdande med sitt saxofonspelande. Alla fyra tighta förstås Helen Sung piano o Josh Hari ståbas. Rätt avancerad instrumental jazz men melodiös. Terri överraskade med sång på version av Hendrix Burning Of The midnight lamp sist före paus. Första set 60 m andra 50 m. Fullsatt ca 360 pers,