Kulturdagbok – Onsdag 8 april 2020

John Prine bortgången i sviterna av corona. En sorgens dag då Prine legat högt på min lista över favoritartister ända sedan genombrottet 1971. Särskilt de första två albumen var något alldeles extra. Hans raspiga röst, den folkmusikinfluerade countryn. En singer/songwriter med en alldeles unik poetisk ådra.

Han var från Chicago, född 10 oktober 1946, uppväxt i förorten Maywood och hade bl.a jobbat som brevbärare innan musikkarriären tog fart när han var 24 år gammal. Låtar skrev han hela tiden och gjorde bl.a framträdanden på klubben the Fifth Peg. Hans kompis Steve Goodman (1948-1984) var drivande i att få igång hans karriär.

Kris Kristofferson spelade på en annan klubb i Chicago 1970 och gick efter sitt framträdande till the Fifth Peg och blev mäkta imponerad av Prines låtar. Det ordnades snabbt med en spelning i New York inför bl.a Jerry Wexler på skivbolaget Atlantic. Skivkontrakt skrevs och debutalbumet från 1971 med låtar som Paradise, Hello In There, Sam Stone och Angel From Montgomery är en klassiker.

Dubbel-cdn utgiven på Rhino 1993 med 41 av hans bästa låtar

John flyttade till Nashville 1980 och startade där Oh Boy Records. Ihop med sin manager sedan 1971 redan Al Bunetta (1942-2015). Rekommenderar särskilt albumet John Prine Live från 1988, men det mesta är bra med Prine. Bland album på senare år finns Fair & Square från 2005 och det sista albumet blev The Tree of Forgiveness från 2018. Sista låten där är uppsluppna When I Get To Heaven.

Han är också med på en låt på Swamp Doggs nu i år utgivna album.

John Prine kom till Sverige första gången 1973 då han ihop med Steve Goodman spelade på Skansen i en Opopoppa-sändning. Minns att jag såg någon låt på tv då. När han sedan kom till Down on the farm-festivalen utanför Halden 1996 var det stort att äntligen få se honom live. Det var en bra spelning men han hade bara en timme och det var utomhus i solen tidig kväll den 7 juni. Före honom spelade Iris De Ment och jag minns att Iris kom in för en duett med John.

Nästa gång jag såg honom var 19 januari 2002 i Stockholm på Globens Annex i konsert som var arrangerad för en landmine-fri värld. Kan vi ha varit cirka 2000 i publiken. Han delade scen med Emmylou Harris, Elvis Costello, Steve Earle och Nanci Griffith. Bara den senare hade en medmusiker på piano. De satt alla på rad och fick vänta på varandra, men de fick cirka 4-5 låtar vardera. När inte Emmylou sjöng egna backade hon upp de andra.

Johns framträdande var något alldeles fantastiskt. Vilken närvaro. Lake Marie växte ut till en av hans bästa låtar. I hård konkurrens med många andra min favorit i hela hans katalog numera. Jag minns också att han nämnde att han mindes senast han var i Stockholm och att det hade varit på en utomhusscen ihop med Steve Goodman. 29 år tog de alltså innan han kom till Sverige en andra gång och inte heller den gången fick han en egen konsert.

Att John även om skivorna inte alltid var lika bra ännu kunde leverera live såg vi med all tydlighet annandag påsk 2017 på Konserthuset i Göteborg. Den största musikupplevelsen live för min del under 2010-talet, Med tanke på att han var 70 år fyllda så var det helt remarkabelt hur bra han var under hela två timmars konsert. Och vilket band han hade med sig!! Så här skrev jag då:

En kommentar Lägg till din
  1. Intressant läsning. Hade precis upptäckt John Prine. Får nöja mig med skivorna. Har lyssnat på hans populäraste. Förstår att många musiker spelat in hans låtar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *