Kulturdagbok – Fredag 3 juli 2020

Mojo är ute med sitt augustinummer. Paul Weller får hela elva sidor och syns även på omslagsbilden i den upplaga som nått oss i Sverige. Ovanligt nog. För mer än en gång de senaste tio åren har Weller prytt Mojos framsida enbart för de brittiska läsarna medan vi övriga fått för oss mer säljbara artister.

För det är ju så att Paul Wellers status i England är enormt stark. På de brittiska öarna vet verkligen alla människor vem han är och de har följt honom sedan 70-talet. En ikon i sitt hemland. Medan han t. ex här i Sverige blivit allt mer bortglömd. Egentligen var det bara med The Jam han var ett namn här utanför de innersta kretsarna av rockälskare. The Style Council slog aldrig här och hans många soloskivor har fått bra kritik ofta i svensk press men har inte varit några storsäljare precis. Devis beror detta på att Paul så ytterst sällan turnerat här i Skandinavien. Vilket skapat en ond cirkel.

Little Richard hyllas fint med hela åtta sidor, skrivet av amerikanen David Fricke. Steve Cropper är inte alltför ofta porträtterad. Men här i en lång intervju över sex sidor.

Frank Zappa i en hela tio sidor lång artikel. Bl.a med anledning av att denne skulle fyllt 80 år och av att det är på gång en ny dokumentär.

Sångaren Phil May i the Pretty Things lämnade ju oss tyvärr den 15 maj. En vecka innan hans bortgång blev han intervjuad i sitt hem i Norfolk av Mojo. Två sidors text plus bild som synes.

En kommentar Lägg till din
  1. Fast lite tröttsamt är det att ska vara så j-a svårt att lyfta fram kvinnliga artister på omslagen. Likadant med Uncut.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *