Två legendarer fyller 75 år idag. Neil Youngs storhet har jag varit medveten om ända sedan slutet av 60-talet när han kom fram med gruppen Buffalo Springfield.
Hans solokarriär därefter har oftast varit högintressant. Allt är väl inte helt topp men på det stora hela är han nog Top 5 av alla rockartister genom tiderna för mig. Rösten, nerven i hans gitarrspel, texterna, hans folkmusikådra m.m.
Min favoritlåt med Neil får nog bli Powderfinger. Men jag skulle kunna räkna upp ett femtiotal till. T.ex alla de han gjorde med sitt eminenta band på Way Out West 2008. Att få uppleva honom göra mer eller mindre en Greatest Hits-repertoar var stort. Med hans lysande version av Beatles-låten A day In The Life som sista nummer.
Neil Youngs turbulenta karriär och liv finns väldigt bra beskrivet i Jimmy McDonoughs biografi Shakey från 2002. McDonough lär visst innan han var klar mer eller mindre fått ett sammanbrott. Bl. a för att han varit motarbetat av Young. Men vilken fantastisk bok han fick till, skriven med en sällsynt frenesi . I absolut topp av alla rockbiografier jag läst.
Neil Youngs två egna självbiografier är också läsvärda men är lite splittrade och nådde väl inte upp till de stora förväntningarna. Den första av dem kom 2012 och fick på svenska namnet Fredsförklaring. Den andra som i original heter Special Deluxe kom 2014 och är uppbyggd som så att han minns sin karriär via vilka bilar han ägt.
Kenny Håkansson fyller också 75 år idag. Han har också funnits med mig i mitt musikliv sedan 60-talet. Med band som Mecki Mark Men, Kebnekajse och Dag Vag. Han var också gitarrist på Bo Hanssons skivor, Jag har på senare år sett honom i fin form med Mikael Ramels band, med såväl Thorsten Flinck som Bill Öhrström på duo och och bakom John Holm. Han är fortfarande lika vass gitarrist Ovan och nedan med Mikael Ramels Band på Nefertiti 13 februari 2020.
