Äkta paret Brett och Rennie Sparks från Albuquerque, New Mexico som utgör the Handsome Family har varit flitiga gäster på Pustervik. De drog ca 250 personer denna söndagskväll 14 maj. Inte illa. Jag såg dem första gången uppe i matsalen 2006 inför kanske 75 personer och senast på Rolling Rootsy-festivalen nere i Falkenberg 2015 . Nu var tillbaka på Pusterviks stora scen igen.
De bildade sin duo i Chicago 1993 men har sedan länge den lilla staden i New Mexico som bas, “It´s a real shitty town, but the rents are cheap and it´s sunny” sade Brett från scenen när paret kom in varför de med glädje flyttade från Chicago och dess hemska vintrar. Det är överhuvudtaget en skojfrisk duo detta som kör sin lite egna americana/alternative country-stil med lite skruvade texter.
De hade med sig två medmusiker, Alex McMahon på gitarr och pedal steel och Jason Toth på trummor. Bägge var väldigt bra och de spelar också på den senaste Handsome Family-skivan Unseen. Deras tionde studioalbum, utgivet i höstas och deras första på tre år.
Vi fick höra några låtar från detta i form av Gold och Back In My Day, men om jag förstått rätt bara dessa två. Troligen tänker de att såhär i Europa är det bättre att köra fler av de redan kända låtarna. De har trots allt gjort skivor sedan 1994 och vet vid det här vilka låtar publiken vill ha.
Förstås fick vi Far From Any Road, hitlåten deras som spelades sin 2003 men som fick nytt liv när den 2014 användes som intromusik till populära TV-serien True Detective. Den är typiskt för deras stil, country-instrumentation men utfört mer i en stil som t.ex Lee Hazlewood körde i. Brett har en mörk stämma typ Lee eller Johnny Cash, Rennies röst är inte särskilt märkvärdig solo och när de skall sjunga stämmor tycker jag att hon många gånger kommer in fel. Trots att de känner varann såväl så ger de ett, säkert medvetet men ändå, lite sjavigt improviserat intryck live.
Det är deras signum med smått surrealistiska texter, men det är lite svårt att hänga med i texterna live och överlag gör de sig bättre på skiva för min del. Jag har svårt för deras tramsande och gnabbande mellansnack. Det blir om inte annat så onödigt temposänkande. Så sett var de bättre i Falkenberg där de hade bara en timme på sig men å andra sidan inte hade någon steel-gitarrist. Nu var det stringent emellanåt bara och på de tre extranumren som kom mer på raken satt allt verkligt bra. Konserten varade i ganska exakt 80 minuter.
Lållista (tack till Bo Olsson)
————————————————————————
No One Fell Asleep Alone
Gold
So Much Wine
The Loneliness Of Magnets
Back In My Day
My Sister´s Tiny Hands
Amelia Earhart vs The Dancing Bear
The Bottomless Hole
Far From Any Road
Weightless Again
Up Falling Rock Hill
The Giant Of Illinois
The Woman Downstairs
All The Time In Airports
ENCORE:
In The Air
Frogs
Owls