Åmåls Blues Fest startade 1992 och även om det var två inställda år vid pandemin så räknar de själva detta som den 31;e festivalen. I år med Walter Trout som huvudnamn.
Det var ett fint program de fått ihop i år nere i terminalen. Jag startade fredagen 7 juli med Louise Hoffsten som kom med gitarristerna Richard Krantz (t.v) och Johan Glössner (t.h.) Vi fick flera låtar från hennes album från ifjol som I Know A Place Called Memphis och It’ s A New Revolution. Allra sist Let The Best Man Win.
Louise fick årets Åmål Blues Award till stort bifall av en publik på kanske uppåt 2 000 personer.
På det kom från England the Cinelli Brothers som vårdar äldre bluesstilar väl med egna låtar. De har spelglädjen, skickliga även på sången och kan t.o.m göra gospellåtar. Ett lovande band som bildades i London 2018 med de två italienfödda bröderna Marco Cinelli (sång/gitarr/orgel) och Alessandro Cinelli (trummor), engelsmannen Tom Julian-Jones (sång/gitarr/munspel) och fransmannen Stephen Giry (bas/gitarr/sång).
Bästa låt Grandchildren Of The Blues. De hyllade B.B. King med en låt. Det blev även några covers under deras timma där J.J, Cales Call Me The Breeze och The Very Things That Makes You Rich känd från Ry Cooder stack ut. Första halvan stod Tom för det mesta av sången medan Marco lämnade sin orgel för sång och gitarr i andra halvan.
Huvudakt ikväll var 72-årige Walter Trout som ännu är en av bluesens absolut främsta gitarrister. Nu för första gången í Åmål. Han är en så en stark scenpersonlighet och det var ett enormt tryck stundtals när han tryckte på med sin Fender Stratocaster. Nu var det stämning minsann med säkert dryga 2 000 i publiken.
Många egna nya låtar och med ett bra band där sonen Jon Trout fanns på gitarr. I övrigt svenske Johnny Griparic på bas, danske Jacob Rönlov på trummor och Roland Bakker på keyboards. Bara Griparic kvar i bandet jämfört när jag såg Walter på Pustervik i november ifjol.
Walter körde ett snack om hur han som tonåring mött B.B. King och fått en spontan gitarrlektion av denne som han anser vara bluesens absolute Kung. Sist kom också hans prat om sin levertransplantation för nio år sedan och den mynnade ut med en tribut till Rory Gallagher med den tuffa Bullfrog Blues.
På detta Bernard Allison som gav en uppvisning i gitarrspel även han. Blues med lite soulfunk också emellanåt. Deras Rocket 88 var nog hela kvällens enskilt bästa låt.
Bernard är född 1965 och började spela med sin berömde fader Luther Allison (1939-1997), men har nu sedan första egna albumet 1990 The Next Generation gett ut runt 20 egna album. Han turnerade i Sverige i ett paket av skivbolaget Rufs Blues Caravan 2018 och då såg jag honom nere på Nefertiti.
Nu kom han med Matthew Kimathi (trummor), George Moye (bas) och Eric Cannavaro (keyboards) Han senaste album Highs & Lows kom 2022 och de började ikväll med det funkiga öppningsspåret So Excited. Deras Rocket 88 var nog hela kvällens enskilt bästa låt. Denna som anses vara den första rocklåten någonsin från slutet av 40-talet i en grym version. Night Train var en annan höjdare och vi fick även pappa Luthers låt Bad Love.
Danielle Nicole Band från Kansas City gav en fartfylld timma med rockig blues. Hon gav verkligen gav allt i sången och hon är driven basist. Lysande samspel med Brandon Miller på en Gibson Les Paul och med trummisen Go-Go Ray.
Danielle var i Åmål redan 2010 men då med sina två bröder i trion Trampled Under Foot. Ett legendariskt gig som jag sätter bland de allra de bästa genom alla år i Åmål. Nu har den om några veckor 40 år fyllda Danielle Nicole Schnebelen eget band sedan 2015. Hon har vunnit flera Awards både som basist och vokalist. Det är Janis Joplin som är förebild märktes.
Danielle var dynamisk och samspelt ihop med sina två fina musiker Brandon Miller på gitarr och Ray “Go-Go Ray” Pollard på trummor. De egna Wolf Den, Take It All och Pusher Man var några bästa låtarna i denna intensiva konsert.
Detta var en sådan kväll där det inte gick att missa någonting egentligen. Fem av de sex akter som nog kan anses vara de stora dragplåstren i år kom redan här första kvällen. Vilket då för mig blev till den nog bästa enskilda dag festivalen haft på alla dessa 31 år. Ljud och ljus som vanligt här av högsta klass.
