John Prine med band kom till Göteborgs Konserthus annandag påsk 2017. Vi fick en imponerande vital 70-åring med ett suveränt band bestående av idel Nashville-baserade musiker; Pat McLaughlin på mandolin och gitarr, Jason Wilber elgitarrist, Kenneth Blevins på trummor och Dave “Double Duty Daddy” Jacques på bas. Den senare känner vi från gruppen Daddy ihop med Will Kimbrough och han har spelat med Prine länge. McLaughlin har gjort ett stort antal egna skivor och Wilber , som har spelat i Johns band i 20 år vid det här laget, debuterade också på 90-talet med egna album och har nu skivkontrakt på Prines Oh Boy Records.
Vi var ca.800 i publiken och vi fick en lågmäld konsertstart med först en ensam Amanda Shires med en gitarr i 35 minuter. Hon hade n verkligt behaglig och skön röst, spelade bra på sin lilla gitarr, men kanske att låtarna inte riktigt var av väntad hög klass. Eget material med en överraskande cover av Leonard Cohens “I´m Your Man” som sista nummer.
När sedan John Prine kom på med sitt band förstod man genast att det här skulle bli något extra. Det var en suverän ljudbild från start och inledande Love,Love,Love ryckte verkligen tag. Här skulle det bli en konsert att minnas länge kände man direkt. Alla vi i som längtat så länge att få se och höra honom med eget band i Sverige var bara glada över att han ens stod på benen så här upp i åren. Han var i verklig kanonform och under den hela 2 timmar långa konserten var han så fokuserad och alert att man trodde att man drömde.
Setlistan kan du läsa sist i inlägget och det är bara att konstatera att Prine skrivit så oerhört många bra låtar att inte ens den dubbla spellängden hade räckt till. Med små blickar mot musikerna från Prine fyllde de på perfekt och såklart hördes alla texterna trots att de ibland drog på med volymen. John har spelat så länge med dessa musiker som inte nog kan berömmas var och en. När även efter ca 75 minuter Amanda Shires fyllde på med sin fiddle och duettsång så blev det en verkligt extra krydda. Även Johns fru Fiona Whelan Prine fick äntra scenen i en duett och var sedan även med i kören mot slutet.
När John en bit in i konserten spelade solo så kan jag föreställa mig att det var så här han uppfattades och lät när han upptäckte hemma på folkmusikklubben Fifth Peg i Chicago 1969. Han kallar sig singer/songwriter, men det begreppet fanns knappt ens då och det är väl i folk- och countrymusiken han bottnar. Det är bra melodier till sångpoetiska texter och till det har han en skön stil i sina mellanprator. En stor humorist. Här vi fick vi bl. a höra om gitarren han har på omslaget på debutalbumet från 1971 och som han köpt 1968 och skrivit alla sina låtar på. Denna gitarr hade han nu på scenen men den hade varit nära på att gå förlorad i frakten på vägen till Europa denna gång och nu skulle han inte våga ta med den på turnéer framöver.
Prine hade redan från början en helt unik stil. En tajming och frasering som än idag är intakt. Frågan är om han någonsin varit bättre. Den inlevelse han lade in i kvällens allra mest bejublade låt Lake Marie – om man nu inte skall säga att allt var en höjdpunkt – var fantastisk att skåda. Här var det nog många med mig som fick glädjetårar rinnande från ögonen. Lyckliga vandrade vi ut kring Götaplatsen och var alla medvetna om att vi varit med om något sensationellt bra. Överraskande för många men inte för oss som alltid satt John Prine bland de allra bästa i sin genre.
Efter Stockholm 18 april väntar London, Glasgow och Manchester och vi kan nog se fram emot en del skriverier i brittisk musikpress. Tills vidare kan rekommenderas en helt underbar artikel i amerikanska Rolling Stone från 12 januari i år där rubriken är The Legend Next Door med underrubrik The Mark Twain of American songwriting. Där skriver Patrick Doyle “He´s built one of the most impressive catalogs of any songwriter of his generation ” och Todd Snider säger där “We hold him up as our Hank Williams”. “Indeed” säger jag.
* w Amanda Shires – Duet Vocals & Fiddle
