Joe Bonamassa kom tillbaka i Göteborg onsdagen 26 september. Sex år sedan sist på Svenska Mässan och åtta år sedan Liseberghallen senast. Nu med femmannaband där vi hade verkligt meriterade Reese Wynans på orgel/keys, (som jag senast hörde live med Stevie Ray Vaughan 1988) New York-trummisen Anton Fig och Nashville-baserade Michael Rhodes på bas, två säkra blåsare i form av Lee Thornburg på trumpet och Paulie Cerra på saxofon och två australiska körtjejer varav den ena lär vara dotter till sångaren Jimmy Barnes.
.
Det var en rivig start med bluesrockig stil där de fyra första låtarna var från nya albumet Redemption och de klockade in på dryga 6 minuter vardera. Joes solon ganska korta i dessa men han kom ju att ha långa uppvisningar längre fram. Han är verkligen en mästerlig gitarrist, att hans fingrar håller för dryga 2 timmars konsert är ett under.
Efter dessa låtar från nya albumet kom det att bli blandat med lite äldre och några covers. Jag gillade särskilt hans bluesigare sida som i Albert King-låtarna Don´t You Lie To Me och Breakin´Up Somebody´s Home. Nobody Loves Me But My Mother satt också fint. Se låtlistan nedan.


-
- King Bee Shakedown
- Evil Mama
- Just ’Cos You Can Don’t Mean You Should
- Self Inflicted Wounds
- Don’t Lie To Me (Albert King)
- No Good Place For The Lonely
- How Deep This River Runs
- Breaking Up Somebody’s Home (Albert King)
- Slow Train
- Nobody Loves Me But My Mother
- Boogie With Stu (Led Zeppelin)
- Last Kiss
13. How Many More Times (Led Zeppelin)
- 1 4. Sloe Gin